Senaste tiden har vi upplevt ett kaos, både på köttmarknaden och i media. Det började med att några fall av galna ko-sjukan upptäcktes i Europa, utanför England och att fallen fortsatte att öka i antal.

Antalet fall av Creutzfeldt-Jacobs sjukdom, CJD, hos människor är fortfarande litet i jämförelse med många andra risker, som bilåkande, bakterieinfektioner via mat (salmonella, camphylobacter, EHEC m.fl.). Ser man det i världsperspektiv kan man jämföra med 2 miljoner dödsfall per år av TBC, många miljoner dödsfall p g a svält, 200.000 för tidiga dödsfall i bara Sverige p g a rökning. I Englad har 87 dödsfall av CJD relaterade till BSE, galna kosjukan. Denna jämförelse görs bara så vi har proportionerna med oss i det fortsatta resonemanget.

Om alla fakta kan man ha olika uppfattningar, i synnerhet eftersom vetenskapsmännen och myndigheterna inte är eniga och inte vet allt, men låt oss först analysera situationen ur en annan synvinkel. Just detta att olika parter inte är eniga eller ens vet svaret på vissa frågor gör att allmänheten blir orolig, ja t o m tappar förtroendet för aktörerna. Det gäller både myndighetssidan och produktionssidan. Media är ju inte sena heller att hjälpa till att skapa hysteri. Den 8 december publicerade t ex DN en Temoundersökning som visade att 3 av 4 vill att alla djur över 30 månader ska testas. Man frågar oroliga människor som inte har alla fakta. Det är inte fel på folk utan på kommunikationen av budskapet. De drastiska åtgärder som vidtas ger ju också signaler om att det är allvarligt.

Från EUs sida går man ut och säger sig vilja göra allt för "att återställa konsumenternas förtroende". Att EUs budget till hälften går till jordbruket vittnar om hur viktigt det är för Europa och EU att konsumenterna har förtroende för den europeiska maten. Men om detta är prioritet ett, så är det ett spel för gallerierna. Det viktigaste borde vara att säkerställa produktionskedjan så att konsumenterna verkligen får säkra livsmedel. Det är gamla synder som nu kostar ofantliga summor att reparera.

Nu tar man i ordentligt, förbjuder köttmjölet, kräver tester av alla djur över 30 månader, beordrar att flera delar ska tas bort vid slakten och destrueras, m m. Det ligger enorma berg av kött- och benmjöl runt om inom EU, som nu ska brännas. I och för sig gäller förbudet att använda detta mjöl till foder bara ett halvt år, men ändå är det ofantliga kostnader som man nu ådrar sig, bönderna och deras köttmjölsfabriker. Dessa kostnader kommer alltid tillbaka till konsumenterna via skatter eller priser, så tro inte att det bara drabbar jordbruket.

Äntligen ska det, i vart fall nu i Sverige, separeras så att produktionen av foder till svin och fjäderfä måste ske i separata anläggningar och nötfoder produceras för sig. Detta för att förhindra hopblandning. Jordbruksverket har vid flertal tillfällen konstaterat att köttmjöl har förekommit i idisslarfoder och överskridit max tillåtna värde på 0,5%. Detta rent framställda kött- och benmjöl är ett näringsrikt foder, bara det inte ges till idisslare som ju är gräsätare och kanske kan Sverige få dispens redan tidigare att åter börja använda kött- och benmjöl till svin och fågel. Detta foder har så hög kvalitet att det är ett oerhört slöseri att inte använda det. Det har s k "livsmedelskvalitet".

Tyvärr har det ibland också fuskats på gårdar som har både kor och gris/fågel. Fodret till gris och fågel är billigare än foder till nötdjur, så då har det varit frestande att låta det gå "båda vägarna" trots förbud sedan Dessa två faktorer är skälet varför man slagit till med detta tuffa förbud en tid framåt. Frågan är om det räcker att hålla isär det vid produktionen av foder. Kanske skulle man t o m förbjuda djuruppfödarna att ha kor och svin på samma gård, för att förhindra att korna får fel foder? Kött- och benmjölet borde också kunna användas som ypperligt gödsel på åkrar för t ex spannmålsproduktion, t o m i ekologisk odling. Det är ett ekologiskt vansinne att inte ta tillvara både detta kväve och fosfor. Ur miljösynpunkt är det heller inte bra att bränna upp sådan mängder "näring".

Hela den epidemiska spridningen av BSE - galna ko-sjukan - är en effekt av girighet och oförstånd från början. Att ta tillvara allt, även kadaver av självdöda och sjuka djur och återföra det till livsmedelskedjan via djur, visar sig nu ha varit ödesdigert. Vad ingen visste var att prionerna "dök upp" och fördes in i kedjan på detta sätt och att kor tydligen kunde drabbas. Hade man bara gett detta foder till svin hade det kanske aldrig upptäckts eftersom BSE inte överförs på svin. Sunda förnuftet borde ha fått bönderna att avstå att utfodra sina idisslare med animaliskt foder. Men ekonomi går ibland före sunt förnuft.

Kött- och benmjölet från seriösa anläggningar bör nu snarast komma till användning igen efter dessa turer, men användas till rätt saker.

Trots att vi vet att i rent kött finns ingen smitta, så är folk ändå oroliga. Nyss gick Livsmedelsverket ut och försökte dämpa oron. Det var bra, men det kan också skapa oro för att man just försöker dämpa oro. Vad ska då till för att vi ska få en mera sansad bild av situationen?

Måndagen den 11 december fick vi från Sveriges Konsumenter i Samverkan delta i ett flera timmar långt möte på Jordbruksdepartementet där BSE och svensk mat diskuterades. Det var en föredömlig och öppen dragning samt information från experthåll samt en klarläggande diskussion. Jordbruksminister Margareta Winberg berättade om turerna i Bryssel och det komplicerade spelet mellan kommissionen och ministrarna. Den här öppenheten är ny och kanske just vad som behövs, för att även vi, representanterna för konsumenterna, ska kunna vara ordentligt informerade om alla sakförhållandena och delta i debatten på ett sakkunnigt och informerat sätt. Som ett resultat av detta möte bildades en fodergrupp, som vi också ingår i och som ska mötas den 20 december och träffa representanter för foderindustrin. Denna grupp leds direkt av jordbruksministern själv. Ett internt expertråd bildades också för att stå till vårt förfogande framöver. Vi är rätt nöjda nu för den uppnådda öppenheten och att vi kan delta på detta sätt och vårt ursprungliga krav på att alla djur över 30 månader ska testas överväger vi nu att eventuellt dra tillbaka.

Detta visar att kunskap och korrekt information är det bästa för att undvika onödig oro och onödiga kostnader. Där kan vi från konsumentorganisationerna troligen gör mera och vår roll blir allt viktigare. Men det krävs då också en öppen dialog mellan alla parter, det politiska etablissemanget, producenterna - inte minst bondekooperationen LRF - och expertmyndigheterna med oss konsumentorganisationer. Alla konsumenter kan inte vara fullt informerade om allt utan kan också ha nytta av en av konsumenterna själva formad organisation för att ta tillvara just konsumentintressena och hävda dem.

Bengt Ingerstam

Tidigare publicerad i Miljömagazinet 50/51