Sveriges Konsumenter i Samverkan 
2003-02-12


Ökat inflytande över regelverket
för förädlade ekologiska livsmedel

1.) Förädling av livsmedel
2.) Kriterier
3.) Lagar och regler
4.) Slutsats








Förädling av livsmedel


Olika former av förädling av råvaror ger en stor mängd attraktiva livsmedel med attribut som efterfrågas av konsumenter. Den ekologiska livsmedelsproduktionen har utvecklats i riktning mot allt fler förädlade produkter. Det är ett sätt för företag att skapa ett mervärde och större förtjänst, men kan också leda till längre avstånd mellan producent och konsument. Ur miljöperspektiv finns ofta olika problem med förädlingen. Därför är förädlingen föremål för granskning och godkännande i varje enskilt fall.


Förädling i bemärkelsen bearbetning och förpackning för att framställa färdiga livsmedel möjliggör transport och lagring av varor. Konsumenten betalar för att inte behöva göra ett visst arbete. Bröd är en förädlad form av vete. Den ekologiska livsmedelsproduktionen måste se över varje process för att kunna utvärdera om förädlingen är förenlig med fastställda kriterier. Utan kriterier riskerar begreppet ”ekologisk” att bli urvattnat och svårt att kommunicera. Konsekvenserna av att inte godkänna en viss typ av förädling måste också diskuteras i varje enskilt fall.

En rad förädlade ekologiska livsmedel finns redan på marknaden. Några exempel på attraktiva produkter är bröd, ost, chark, pannkakor, pajer, glass, öl, chips. Såväl stora som små företag har anslutit sig till KRAV, och fått varor godkända enligt gällande regelverk. Särskilt de stora företagen är också väl representerade i KRAVs regelkommitté.

Vissa förädlade livsmedel är svåra eller omöjliga att producera på ett ekologiskt sätt. Dock beror det i flera fall mer på en ideologisk diskussion än på bristande vilja. Ett exempel på en hårt förädlad produkt är margarin, som under en tid var KRAV-godkänt, trots den speciella bearbetning och hårda förädling (omestring med mera) som matfetter genomgår. Efter protester drogs godkännandet tillbaka. Det är inte intressant att skapa ”spegelsortiment” d v s försöka kopiera alla konventionella livsmedel på ekologisk väg. Samtidigt har behovet av en vidare diskussion om den ekologiska förädlingen uppmärksammats.

upp

Kriterier

Tillsatser och processhjälpmedel är en del av livsmedelsproduktionen. Många konventionella livsmedel innehåller syntetiska tillsatser som inte får användas i ekologisk produktion på grund av riskerna (toxikologiska skäl, försiktighetsprincipen). Andra konventionella livsmedel produceras med restprodukter eller biprodukter från annan tillverkning, som inte stämmer överens med ekologiska kriterier (produktionstekniska skäl). Ytterligare en grupp förädlas så hårt eller energikrävande att det inte kan motiveras (resursperspektiv). Bearbetningen ska också följa vissa etiska normer, t ex att mejeri- och charkprodukter måste följa mycket högt ställda krav på djuromsorg i alla led (etiska skäl).

I Danmark har diskussionen om förädling också tagits upp i ett bredare sammanhang, i en rapport från ett forskningsprojekt vid Forskningscenter for Okologisk Jordbrug (2000). I tabellform listas olika tekniker som accepteras utan vidare, är under debatt eller är förbjudna. Ett exempel på en teknik som inte verkar accepteras i Danmark, men som är vanlig i Sverige, är homogenisering av ekologisk mjölk. I både Danmark och Sverige debatteras långa transporter, emballage och tillsatser. Rapporten nämner också att det i Tyskland funnits större skepsis mot försäljning av ekologiska livsmedel i stormarknader, medan detta är generellt accepterat i Danmark, och även i Sverige.

"Principper for Økologisk Jordbrug", FØJO, nov. 2000 (pdf) >>
upp

Lagar och regler

Den svenska lagstiftningen, som tidigare var förhållandevis restriktiv, är numera helt och hållet en del av den harmoniserade EU-lagstiftningen. Det första EU-direktivet om tillsatser kom 1989. EUs vetenskapliga kommitté för livsmedel ska granska företagens vetenskapliga dokumentation och fastslå acceptabelt dagligt intag innan ämnen godkänns. När forskning inte gjorts, eller inte kan bevisa direkta toxiska effekter, kan tillsatser inte förbjudas. Azofärgämnen, som tidigare var förbjudna i Sverige, får därför användas i konventionell livsmedelsproduktion trots misstankar om allergireaktioner och andra hälsoproblem.

Det finns två typer av livsmedelstillsatser: berikningsmedel och teknologiska tillsatser. Berikningsmedel är ämnen som används för att förbättra livsmedels näringsvärde och syftet är att undvika vissa bristsjukdomar. Exempel på sådana tillsatser är järn till mjöl, vitaminer till mjöl, margarin, lättmjölksprodukter och barnvälling samt jod till hushållssalt. Teknologiska tillsatser är ämnen som tillsätts livsmedel för att öka hållbarheten (konserveringsmedel, antioxidationsmedel) eller för att påverka konsistens (emulgeringsmedel, stabiliseringsmedel, förtjockningsmedel, klumpförebyggande medel), färg eller smak (smakförstärkare, sötningsmedel, aromämnen).

EU-reglerna för ekologiska livsmedel kommer att fortsätta tillåta fler och fler tillsatser om vi inte ser upp. Arbetet sker utan särskilt mycket insyn i det som kallas Artikel 14-kommittén. Från Sverige deltar Jordbruksverket och Livsmedelsvkeret. En referensgrupp har regelbundna telefonmöten och dokument skickas ut via Internet. Ofta kommer dokumenten mycket sent från EU-kommissionens byråkrater. Utan vetenskapliga argument eller tydliga kriterier kan det vara svårt att förhindra att en tillsats eller ett processhjälpmedel hamnar på listan över de ämnen som är godkända.
upp

Slutsatser

Alla medborgare har rätt att kräva information om de livsmedel vi köper och äter. Systemet med E-nummer är bra, dock har det utnyttjats av industrin för att introducera allt fler tillsatser som kan medföra risker, särskilt för allergiker och barn. Många onödiga tillsatser och processer bör inte användas, i synnerhet inte i ekologiska livsmedel. Konsumenternas och lantbrukarnas inflytande i beslutsprocessen måste ses över och stärkas. Oberoende toxikologiska studier vore önskvärda men frågan är om skattebetalarna egentligen vill vara med och bekosta att myndigheterna gör jobbet: om det innebär fler plågsamma djurförsök är det bättre att sluta använda tveksamma ämnen. Internationellt regelarbete inom EU och Codex måste ta hänsyn till försiktighetsprincipen. Reklamen måste ses över så att konsumenterna inte luras när det gäller livsmedel med farliga syntetiska kemikalier.

De allra flesta tillsatserna är syntetiskt framställda och bör inte användas i ekologisk livsmedelsproduktion. Riskerna är svåra att bedöma och nyttan liten eller obefintlig för de lantbrukare och konsumenter som vill värna om natur och hälsa. Processmetoder som förutsätter hårdhänt hantering bör inte tillåtas. Ekologiska livsmedel bör inte tillverkas enligt konkurrensregler och en ekonomisk syn som tvingar fram likriktad och storskalig produktion. Lång transport och lagring, som konserveringsmedel är en förutsättning för, bör undvikas och en mer småskalig eller närskalig kedja mellan produktion-handel-konsument eftersträvas. För att konsumenter och lantbrukare ska få mer inflytande över regelverken som styr produktionen och handeln med ekologiska livsmedel krävs mycket arbete.

Av Martin Frid, SKIS februari 2003

upp