Tillsatser och E-nummer
Tillsatser
Få tillsatser kan anses vara acceptabla i ekologisk
livsmedelsproduktion. Dels är många ämnen
syntetiskt framställda, dels är de ur toxikologiskt
perspektiv ofta mer eller mindre farliga. Dessutom kan
de inte anses vara förenliga med de grundläggande
ideologiska värderingar och mål som den ekologiska
producenten och konsumenten ställer sig bakom.
Många tillsatser är endast intressanta för
en storskalig och högeffektiv industriell livsmedelsindustri
som vill kunna leverera varor till så många
butiker som möjligt. De långa transporterna
och en utsträckt hållbarhet är inte ett
krav från lantbrukare eller konsumenter, utan från
producenter/tillverkare i förädlingsledet. Längre
transporter av livsmedel i sin slutförpackning ställer
stora krav på produktionen som måste kunna
garantera att varan når kunden i fullgott skick.
Tillsatser, främst konserveringsmedel och stabiliseringsmedel,
används för att varorna ska klara hanteringen.
Färgämnen och aromer kan också bidra till
att ge livsmedel en längre hållbarhet. I länder
med andra klimatförhållanden, sämre hygien
eller smittskyddstatus kan även bestrålning
(joniserad strålning) användas.
Råvarorna transporteras också allt längre,
ofta med sämre kvalitet som följd. Tillsatser
gör det möjligt att producera så många
identiska varor som marknaden kan konsumera. Det kräver
också att man genom reklam påverkar konsumtionen
i riktning mot att så många som möjligt
ska lära sig tycka om och efterfråga en viss
smak, lukt och konsistens. Tänk på att det
är vi konsumenter som betalar för reklamen varje
gång vi köper en tjänst eller en vara!
Syntetisk eller
naturlig
Begreppen syntetiska och naturliga är inte alltid
entydiga. En syntetisk tillsats tillverkas på konstgjord
väg till exempel genom en kemisk process i en fabrik.
Definitionen skulle också kunna slå fast att
syntetiska ämnen inte producerats i naturen eller
genom jordbruk. Det gäller främst ämnen
som inte finns i naturen utan måste framställas
av andra beståndsdelar. Azofärgämnen är
ett exempel på syntetiska tillsatser som framställs
genom en lång kemisk bearbetningsprocess av petroleumprodukter.
Naturliga tillsatser, t ex salt (natriumklorid) finns
i naturen och kan samlas och användas utan vidare
bearbetning, förutom någon form av rening.
Syntetiska vitaminer är aminosyror som framställs
på kemisk väg. Alla former av vitaminer som
ingår i berikade livsmedel är syntetiska. I
laboratoriet kan man inte se om dessa ”naturidentiska”
syntetiska ämnen skiljer sig från naturliga
ämnen.
I boken Gröna konsumentguiden (Elkington & Hailes,
W&W 1990) diskuteras kritiken mot tillsatser i livsmedel.
Författarna konstaterar att de flesta ämnen
är dåligt undersökta när det gäller
cancerogena egenskaper. Dessutom är de flesta testade
på djur. Boken rekommenderar konsumenter att helt
undvika syntetiska livsmedelstillsatser: ”Varje
människa måste ha rätt att, i så
stor utsträckning det över huvud taget är
möjligt, själv bestämma vilka främmande
ämnen han eller hon vill tillföra sin kropp.
Uppenbarligen har vi idag inte tillräckligt stora
möjligheter att utöva den rätten. Istället
tvingas vi att konsumera ett otal kemiska ämnen som
vi inte har en aning om hur de påverkar vår
hälsa – eller vår miljö.”
Främst i USA har det varit aktuellt med en diskussion
om principerna kring syntetiska tillsatser i ekologisk
livsmedelsproduktion, eftersom konventionell mat i USA
är så fruktansvärt hårt förädlad.
Det amerikanska jordbruksdepartementets ekologiska kommitté
(NOSB) har tagit ett beslut att godkänna vissa syntetiska
tillsatser, om de uppfyller en rad krav, t ex att ämnet
inte ska finnas i naturlig form och att det inte ska vara
farligt för miljö eller hälsa. Ett viktigt
principkrav är att ämnet inte i första
hand ska verka som konserveringsmedel samt att det inte
endast ska återskapa/förbättra smak, färg,
konsistens eller näringsinnehåll som påverkats
negativt av tillverkningen. NOSB
Processing Recommendations (1999-02-10) >>
Det amerikanska regelverket för ekologiska livsmedel
innehåller en ”National List” över
alla tillåtna syntetiska tillsatser. Listan och
principkraven finns på amerikanska
jordbruksdepartementets hemsida.
Livsmedelsverkets Nyckel som ger information till konsumenten
på svenska uppdateras regelbundet men ger inget
underlag för djupare studier om eventuella riskbedömningar.
För detta ändamål finns Tillsatser i livsmedel
- en faktabok, en 80-sidig broschyr om livsmedelstillsatser,
som nyligen har reviderats. Den innehåller allmänna
beskrivningar av de olika tillsatsgrupperna, hälsoriskbedömning,
märkning och tabeller med tillsatsernas E-nummer,
namn, ursprung och användning.
Ingen möjlighet finns att på SLVs hemsida eller
i annan svensk litteratur se om en tillsats är farlig
eller ej, eller vilken riskbedömning som gjorts.
Det finns ett behov av bättre information på
svenska. Två kritiskt granskande sammanställningar
på engelska finns tillgängliga på Internet.
E-nummerguiden
(Danmark) >>
Center
for Science in the Public Interest (USA) >>
Riskbedömning
Kemiska tillsatser är i allmänhet farliga.
Genom djurförsök ges t ex möss höga
doser för att utröna den dödliga dosen
på 50% av försöksdjuren. Denna dos kallas
i branschen LD50 (Lethal Dose 50). Kritik har riktats
mot LD50-metoden, bland annat för att den inte
ger information om korsreaktioner, hur olika tillsatser
samverkar, eller hur barn och andra grupper kan drabbas.
LD50 berättar heller ingenting om eventuella hormonstörande
effekter eller effekter på fertiliteten. Trots
detta beslutar forskare vid internationella expertmöten
vilken mängd som ska kunna anses vara säker
vid normal användning.
Internationella expertmöten sker både i EUs
regi (artikel 14-kommittén) och i en FN-kommitté
under Codex Alimentarius som kallas JECFA (Joint FAO/WHO
Expert Committee on Food Additives). Forskningen som
ligger till grund för besluten görs dock av
företagen själva. Det kan vara mycket svårt
att avgöra om djurstudierna är trovärdiga
eller ej. Frågan om tillsatser är ofarliga
eller ej blir en återvändsgränd om man
vill ta reda på fakta eftersom olika studier kan
visa på helt olika resultat.
Sverige deltar FAO/WHOs Codexarbete om tillsatser. Arbetet
sker med viss inblick för intresserade organisationer
genom de remisser som Livsmedelsverket skickar till
konsumentorganisationer (Sveriges Konsumenter i Samverkan
och Sveriges Konsumentråd) och till LRF samt Ekologiska
Lantbrukarna. I Codexarbetet på det internationella
planet medverkar Consumers International som observatör,
men inga organisationer som företräder lantbrukarna.
Annan information om tillsatskommitténs arbete
finns på engelska på Codex egen hemsida.
I bokform (men inte på Internet) publiceras varje
år JECFA WHO Food Additives Series som kortfattat
beskriver riskbedömningen för varje tillsats.
Bestrålning faller enligt de internationella Codexreglerna
in under samma kommitté som tillsatser.
Harmoniseringen de 15 EU-länderna påstås
ske för att säkerställa ett högt
konsumentskydd. I EUs arbete deltar experter från
Livsmedelsverket och från Jordbruksdepartementet.
Inga organisationer som företräder lantbrukarna
eller konsumenterna deltar aktivt i arbetet, utom på
så sätt att remisser skickas från SLV
till konsument- och lantbruksorganisationerna. Livsmedelsindustrin
är aktiv både i EU genom flera stora Brysselbaserade
intresseorganisationer och i Codex genom sina väloljade
internationella lobbyorgan.
EU-kommissionen anser att lagstiftningen kring tillsatser
betyder att ”konsumenterna får större
frihet att välja mellan olika livsmedel och den
fria rörligheten för livsmedel garanteras”.
Det är EU-kommissionen som föreslår
att ett ämne ska tas i bruk, och medlemsländernas
regeringar (genom beslut i ministerrådet) som
godkänner. Alla livsmedelstillsatser som inte är
anges i EUs förteckning är förbjudna.
Även livsmedel från andra länder utanför
EU omfattas.
EU-kommissionens syn på
tillsatser
Några exempel i sammanställningen
nedan ger en god bild av hur EU-kommissionen (i direktiv
95/2/EG och nyare texter (KOM 2002 662)) förhåller
sig till tillsatser.
1) Hydrogenerat poly-1-deken framställs syntetiskt.
Det kan användas på konfektyrer för
att inte den vegetabiliska oljan i varorna ska härskna.
Enligt EU-kommissionen har det ”konstaterats att
konfektyrer såg bra ut och var luktfria efter
ett och ett halvt år jämfört med en
hållbarhetstid på endast två månader”
för vanliga produkter. Det kan också användas
på torkad frukt.
2) E 230 (bifenyl) och E 232 (natriumortofenylfenol)
får användas för behandling av citrusfrukter.
I själva verket är dessa ämnen redan
klassade som växtskyddsmedel och omfattas av andra
direktiv. De bör därför inte klassas
som livsmedelstillsatser.
3) Vissa tillsatser, till exempel pektin, förekommer
naturligt i vissa frukter. För att det ska vara
funktionellt i fruktkompotter från frukt som inte
innehåller pektin måste kalciumklorid också
användas. EU-kommissionen föreslår därför
att både E 440 och E 509 ska få användas
i större utsträckning.
4) UHT-behandling av mjölk är vanligt i många
länder för att öka hållbarheten
men den ”ultrahöga temperatur” som
UHT innebär har inte varit en så vanlig behandlingsmetod
i Sverige. Dock fungerar det inte på getmjölk
om man inte också tillsätter E 331 (natriumcitrater)
som stabiliseringsmedel.
5) Färgämnen E 171 (titanoxid) och E 172 (järnoxider,
järnhydroxider) tillsammans med en så kallad
bärare E 555 (kaliumaluminiumsilikat) ger en syntetisk
”lyster” åt livsmedel. EU-kommissionen
hävdar att ”tack vare denna uppfinning kan
man minska antalet organiska färgämnen som
används” men det är oklart vad detta
påstående baseras på.
6) EU-kommissionen föreslår att delvis bakade
och förpackade bageriprodukter ska få innehålla
E 200 (sorbinsyra). Anledningen uppges vara att dessa
varor möglar lättare än vanligt bröd,
då ”vattenhalten är högre och
produkterna inte tillräckligt bra bildar en skorpa”.
Även bröd med lägre energiinnehåll
ska kunna konserveras med sorbinsyra eftersom ”denna
typ av bröd möglar betydligt snabbare än
vanligt bröd då vattenhalten i det är
högre”. I svenska butiker är det vanligt
med dessa så kallade ”bake-off” -bröd
med både amylas och askorbinsyra för konsistens
och hållbarhet.
7) Konserveringsmedel behövs för att lagra
aromer. Även emulgeringsmedel behövs för
”jämn spridning av oljebaserade aromer”
och klumpförebyggande medel tillsätts i aromer
i pulverform ”för att de skall rinna lättare
och kunna spridas jämnt i livsmedel”. Då
resthalterna är låga i slutprodukterna är
det svårt att kontrollera vilken mängd som
tillsätts i produktionen. EU-kommissionen tror
att antalet tillsatser som tillåts i aromämnen
”kommer att minska drastiskt”. Dock föreslås
att många ämnen tillåts, t ex E 450
(difosfater) som används för att minska missfärgning
och oxidering av fetter, och E 459 (betacyklodextrin)
som används för att ”minska aromförlusten
under bearbetning och/eller tillredning”.
8) Vitaminer (A, D, E och K) tillsätts numera allt
mer i olika livsmedel. Denna ”berikning”
är kontroversiell av många anledningar och
särskilt debatteras om det på sikt leder
till att sämre råvaror accepteras. Vitaminer
måste inkapslas innan de tillförs ett livsmedel.
Det görs t ex med E 1450 (natriumoktenylsuccinatstärkelse).
EU-kommissionen föreslår att även modersmjölkersättning
och andra livsmedel för spädbarn ska få
innehålla denna tillsats när vitaminer ingår.
EU
DG Sanco: Food additives and flavourings >>
Inga av dessa tillsatser eller den argumentation som
motiverar att de används kan anses vara attraktiv
för den ekologiska producenten och konsumenten.
Dessa exempel visar också hur bearbetningen och
hanteringen inom livsmedelsindustrin ger upphov till
problem, som måste lösas med olika syntetiska
ämnen.
Konsumenternas syn på
tillsatser
Sveriges Konsumenter i Samverkan är kritisk till
att så många tillsatser används i den
konventionella livsmedelsindustrin. Organisationen ifrågasätter
varför så många kemiska tillsatser
används i maten. I vems intresse manipuleras vår
mat? Vid tillfällen då organisationen försökt
granska enskilda tillsatser har det uppdagats att företagens
egna studier ligger till grund för godkännandet,
och att dessa studier inte är offentliga. Studierna
är heller inte publicerade i vanliga vetenskapliga
tidskrifter. Vissa tillsatser, t ex sötningsmedel,
anser organisationen är särskilt problematiska.
Sett ur konsumentperspektiv kan många modernt
framställda livsmedel kritiseras. Glass tillverkas
numera med billig skummjölk och förtjockningsmedel
och konsistensgivare för att man ska slippa använda
grädde, som är dyrt. Koffein är ett gift
som nu tillsätts så kallade energidrycker
med åldersgräns för att skydda små
barn. E 235 (natamycin) är ett antibiotikum som
inte borde användas som konserveringsämne
i ost. Kryddor måste inte innehålla klumpförebyggande
medel, t ex E 501 (kalciumkarbonat) om de är ordentligt
torkade och förvaras i burk med tättslutande
lock.
Det kan verkligen diskuteras om apelsinjuice ska "berikas"
med t ex kalcium. Sveriges Konsumenter i Samverkan har
i remissvar gjort en rad invändningar mot detta
slags sammanblandning av näringsämnen som
vi föredrar att kalla "tillsättning".
Ordvalet ("berikning") avslöjar mycket
om det mygel som ligger bakom lanseringen av trendiga
varugrupper. Vi har särskilt betonat att konsumenterna
inte ser fördelar med tillsättning av vitaminer
och mineraler eftersom effekten kan bli sämre än
om de förvarats för sig i tättslutande
förpackning - en oxideringseffekt kan inte uteslutas.
Ekologisk mjölk får numera vitaminberikas
vilket kan ifrågasättas. Veganföreningen
i Sverige (ViS) anser att A-vitaminberikning av mjölken
som sker i Sverige är starkt relaterat till risk
för osteoporos. Å andra sidan rekommenderar
föreningen tillsatser av B12, till exempel B12-berikad
sojamjölk eller helt enkelt ta B12-tabletter alternativt
multivitamintabletter med B12. Man ser även möjligheter
för livsmedelsindustrin att i framtiden B12-berika
diverse produkter. Genom att vid framställningen
av fermenterade livsmedel tillsätta B12-producerande
bakterier, skulle tempeh, surkål och andra mjölksyrade
grönsaker som i dag innehåller knappt mätbara
mängder B12 kunna bli goda B12-källor. Veganföreningen
i Sverige rekommenderar även speciellt ekologiska
livsmedel.
Många ingredienser och tillsatser är inte nödvändiga.
I korv tillsätts vattenbindande fibrer för att
produkten ska bli billigare. Bröd innehåller
ofta extra gluten som också ger ökad volym
med mindre mängd riktigt mjöl. För att
brödet ska kännas som bröd tillsätts
dessutom amylas och andra konsistensgivare. På detta
sätt blir varorna prismässigt intressanta. Producenterna
kan ta marknadsandelar från sina konkurrenter. Det
är inte med omtanke om oss som ska betala maten och
äta den. I stället för extra fibrer i korven
kan man ju äta en rejäl skiva grovbröd!
|
|