2003-02-12

Tillsatser och E-nummer

1.) Tillsatser 2.) Syntetisk eller naturlig 3.) Riskbedömning 4.) EU-kommissionens syn på tillsatser 5.) Konsumenternas syn på tillsatser Tillsatser Få tillsatser kan anses vara acceptabla i ekologisk livsmedelsproduktion. Dels är många ämnen syntetiskt framställda, dels är de ur toxikologiskt perspektiv ofta mer eller mindre farliga. Dessutom kan de inte anses vara förenliga med de grundläggande ideologiska värderingar och mål som den ekologiska producenten och konsumenten ställer sig bakom. Många tillsatser är endast intressanta för en storskalig och högeffektiv industriell livsmedelsindustri som vill kunna leverera varor till så många butiker som möjligt. De långa transporterna och en utsträckt hållbarhet är inte ett krav från lantbrukare eller konsumenter, utan från producenter/tillverkare i förädlingsledet. Längre transporter av livsmedel i sin slutförpackning ställer stora krav på produktionen som måste kunna garantera att varan når kunden i fullgott skick. Tillsatser, främst konserveringsmedel och stabiliseringsmedel, används för att varorna ska klara hanteringen. Färgämnen och aromer kan också bidra till att ge livsmedel en längre hållbarhet. I länder med andra klimatförhållanden, sämre hygien eller smittskyddstatus kan även bestrålning (joniserad strålning) användas. Råvarorna transporteras också allt längre, ofta med sämre kvalitet som följd. Tillsatser gör det möjligt att producera så många identiska varor som marknaden kan konsumera. Det kräver också att man genom reklam påverkar konsumtionen i riktning mot att så många som möjligt ska lära sig tycka om och efterfråga en viss smak, lukt och konsistens. Tänk på att det är vi konsumenter som betalar för reklamen varje gång vi köper en tjänst eller en vara! upp Syntetisk eller naturlig Begreppen syntetiska och naturliga är inte alltid entydiga. En syntetisk tillsats tillverkas på konstgjord väg till exempel genom en kemisk process i en fabrik. Definitionen skulle också kunna slå fast att syntetiska ämnen inte producerats i naturen eller genom jordbruk. Det gäller främst ämnen som inte finns i naturen utan måste framställas av andra beståndsdelar. Azofärgämnen är ett exempel på syntetiska tillsatser som framställs genom en lång kemisk bearbetningsprocess av petroleumprodukter. Naturliga tillsatser, t ex salt (natriumklorid) finns i naturen och kan samlas och användas utan vidare bearbetning, förutom någon form av rening. Syntetiska vitaminer är aminosyror som framställs på kemisk väg. Alla former av vitaminer som ingår i berikade livsmedel är syntetiska. I laboratoriet kan man inte se om dessa ”naturidentiska” syntetiska ämnen skiljer sig från naturliga ämnen. I boken Gröna konsumentguiden (Elkington & Hailes, W&W 1990) diskuteras kritiken mot tillsatser i livsmedel. Författarna konstaterar att de flesta ämnen är dåligt undersökta när det gäller cancerogena egenskaper. Dessutom är de flesta testade på djur. Boken rekommenderar konsumenter att helt undvika syntetiska livsmedelstillsatser: ”Varje människa måste ha rätt att, i så stor utsträckning det över huvud taget är möjligt, själv bestämma vilka främmande ämnen han eller hon vill tillföra sin kropp. Uppenbarligen har vi idag inte tillräckligt stora möjligheter att utöva den rätten. Istället tvingas vi att konsumera ett otal kemiska ämnen som vi inte har en aning om hur de påverkar vår hälsa – eller vår miljö.” Främst i USA har det varit aktuellt med en diskussion om principerna kring syntetiska tillsatser i ekologisk livsmedelsproduktion, eftersom konventionell mat i USA är så fruktansvärt hårt förädlad. Det amerikanska jordbruksdepartementets ekologiska kommitté (NOSB) har tagit ett beslut att godkänna vissa syntetiska tillsatser, om de uppfyller en rad krav, t ex att ämnet inte ska finnas i naturlig form och att det inte ska vara farligt för miljö eller hälsa. Ett viktigt principkrav är att ämnet inte i första hand ska verka som konserveringsmedel samt att det inte endast ska återskapa/förbättra smak, färg, konsistens eller näringsinnehåll som påverkats negativt av tillverkningen. NOSB Processing Recommendations (1999-02-10) >> Det amerikanska regelverket för ekologiska livsmedel innehåller en ”National List” över alla tillåtna syntetiska tillsatser. Listan och principkraven finns på amerikanska jordbruksdepartementets hemsida. Livsmedelsverkets Nyckel som ger information till konsumenten på svenska uppdateras regelbundet men ger inget underlag för djupare studier om eventuella riskbedömningar. För detta ändamål finns Tillsatser i livsmedel - en faktabok, en 80-sidig broschyr om livsmedelstillsatser, som nyligen har reviderats. Den innehåller allmänna beskrivningar av de olika tillsatsgrupperna, hälsoriskbedömning, märkning och tabeller med tillsatsernas E-nummer, namn, ursprung och användning. Ingen möjlighet finns att på SLVs hemsida eller i annan svensk litteratur se om en tillsats är farlig eller ej, eller vilken riskbedömning som gjorts. Det finns ett behov av bättre information på svenska. Två kritiskt granskande sammanställningar på engelska finns tillgängliga på Internet. E-nummerguiden (Danmark) >> Center for Science in the Public Interest (USA) >> upp Riskbedömning Kemiska tillsatser är i allmänhet farliga. Genom djurförsök ges t ex möss höga doser för att utröna den dödliga dosen på 50% av försöksdjuren. Denna dos kallas i branschen LD50 (Lethal Dose 50). Kritik har riktats mot LD50-metoden, bland annat för att den inte ger information om korsreaktioner, hur olika tillsatser samverkar, eller hur barn och andra grupper kan drabbas. LD50 berättar heller ingenting om eventuella hormonstörande effekter eller effekter på fertiliteten. Trots detta beslutar forskare vid internationella expertmöten vilken mängd som ska kunna anses vara säker vid normal användning. Internationella expertmöten sker både i EUs regi (artikel 14-kommittén) och i en FN-kommitté under Codex Alimentarius som kallas JECFA (Joint FAO/WHO Expert Committee on Food Additives). Forskningen som ligger till grund för besluten görs dock av företagen själva. Det kan vara mycket svårt att avgöra om djurstudierna är trovärdiga eller ej. Frågan om tillsatser är ofarliga eller ej blir en återvändsgränd om man vill ta reda på fakta eftersom olika studier kan visa på helt olika resultat. Sverige deltar FAO/WHOs Codexarbete om tillsatser. Arbetet sker med viss inblick för intresserade organisationer genom de remisser som Livsmedelsverket skickar till konsumentorganisationer (Sveriges Konsumenter i Samverkan och Sveriges Konsumentråd) och till LRF samt Ekologiska Lantbrukarna. I Codexarbetet på det internationella planet medverkar Consumers International som observatör, men inga organisationer som företräder lantbrukarna. Annan information om tillsatskommitténs arbete finns på engelska på Codex egen hemsida. I bokform (men inte på Internet) publiceras varje år JECFA WHO Food Additives Series som kortfattat beskriver riskbedömningen för varje tillsats. Bestrålning faller enligt de internationella Codexreglerna in under samma kommitté som tillsatser. Harmoniseringen de 15 EU-länderna påstås ske för att säkerställa ett högt konsumentskydd. I EUs arbete deltar experter från Livsmedelsverket och från Jordbruksdepartementet. Inga organisationer som företräder lantbrukarna eller konsumenterna deltar aktivt i arbetet, utom på så sätt att remisser skickas från SLV till konsument- och lantbruksorganisationerna. Livsmedelsindustrin är aktiv både i EU genom flera stora Brysselbaserade intresseorganisationer och i Codex genom sina väloljade internationella lobbyorgan. EU-kommissionen anser att lagstiftningen kring tillsatser betyder att ”konsumenterna får större frihet att välja mellan olika livsmedel och den fria rörligheten för livsmedel garanteras”. Det är EU-kommissionen som föreslår att ett ämne ska tas i bruk, och medlemsländernas regeringar (genom beslut i ministerrådet) som godkänner. Alla livsmedelstillsatser som inte är anges i EUs förteckning är förbjudna. Även livsmedel från andra länder utanför EU omfattas. upp EU-kommissionens syn på tillsatser Några exempel i sammanställningen nedan ger en god bild av hur EU-kommissionen (i direktiv 95/2/EG och nyare texter (KOM 2002 662)) förhåller sig till tillsatser. 1) Hydrogenerat poly-1-deken framställs syntetiskt. Det kan användas på konfektyrer för att inte den vegetabiliska oljan i varorna ska härskna. Enligt EU-kommissionen har det ”konstaterats att konfektyrer såg bra ut och var luktfria efter ett och ett halvt år jämfört med en hållbarhetstid på endast två månader” för vanliga produkter. Det kan också användas på torkad frukt. 2) E 230 (bifenyl) och E 232 (natriumortofenylfenol) får användas för behandling av citrusfrukter. I själva verket är dessa ämnen redan klassade som växtskyddsmedel och omfattas av andra direktiv. De bör därför inte klassas som livsmedelstillsatser. 3) Vissa tillsatser, till exempel pektin, förekommer naturligt i vissa frukter. För att det ska vara funktionellt i fruktkompotter från frukt som inte innehåller pektin måste kalciumklorid också användas. EU-kommissionen föreslår därför att både E 440 och E 509 ska få användas i större utsträckning. 4) UHT-behandling av mjölk är vanligt i många länder för att öka hållbarheten men den ”ultrahöga temperatur” som UHT innebär har inte varit en så vanlig behandlingsmetod i Sverige. Dock fungerar det inte på getmjölk om man inte också tillsätter E 331 (natriumcitrater) som stabiliseringsmedel. 5) Färgämnen E 171 (titanoxid) och E 172 (järnoxider, järnhydroxider) tillsammans med en så kallad bärare E 555 (kaliumaluminiumsilikat) ger en syntetisk ”lyster” åt livsmedel. EU-kommissionen hävdar att ”tack vare denna uppfinning kan man minska antalet organiska färgämnen som används” men det är oklart vad detta påstående baseras på. 6) EU-kommissionen föreslår att delvis bakade och förpackade bageriprodukter ska få innehålla E 200 (sorbinsyra). Anledningen uppges vara att dessa varor möglar lättare än vanligt bröd, då ”vattenhalten är högre och produkterna inte tillräckligt bra bildar en skorpa”. Även bröd med lägre energiinnehåll ska kunna konserveras med sorbinsyra eftersom ”denna typ av bröd möglar betydligt snabbare än vanligt bröd då vattenhalten i det är högre”. I svenska butiker är det vanligt med dessa så kallade ”bake-off” -bröd med både amylas och askorbinsyra för konsistens och hållbarhet. 7) Konserveringsmedel behövs för att lagra aromer. Även emulgeringsmedel behövs för ”jämn spridning av oljebaserade aromer” och klumpförebyggande medel tillsätts i aromer i pulverform ”för att de skall rinna lättare och kunna spridas jämnt i livsmedel”. Då resthalterna är låga i slutprodukterna är det svårt att kontrollera vilken mängd som tillsätts i produktionen. EU-kommissionen tror att antalet tillsatser som tillåts i aromämnen ”kommer att minska drastiskt”. Dock föreslås att många ämnen tillåts, t ex E 450 (difosfater) som används för att minska missfärgning och oxidering av fetter, och E 459 (betacyklodextrin) som används för att ”minska aromförlusten under bearbetning och/eller tillredning”. 8) Vitaminer (A, D, E och K) tillsätts numera allt mer i olika livsmedel. Denna ”berikning” är kontroversiell av många anledningar och särskilt debatteras om det på sikt leder till att sämre råvaror accepteras. Vitaminer måste inkapslas innan de tillförs ett livsmedel. Det görs t ex med E 1450 (natriumoktenylsuccinatstärkelse). EU-kommissionen föreslår att även modersmjölkersättning och andra livsmedel för spädbarn ska få innehålla denna tillsats när vitaminer ingår. EU DG Sanco: Food additives and flavourings >> Inga av dessa tillsatser eller den argumentation som motiverar att de används kan anses vara attraktiv för den ekologiska producenten och konsumenten. Dessa exempel visar också hur bearbetningen och hanteringen inom livsmedelsindustrin ger upphov till problem, som måste lösas med olika syntetiska ämnen. upp Konsumenternas syn på tillsatser Sveriges Konsumenter i Samverkan är kritisk till att så många tillsatser används i den konventionella livsmedelsindustrin. Organisationen ifrågasätter varför så många kemiska tillsatser används i maten. I vems intresse manipuleras vår mat? Vid tillfällen då organisationen försökt granska enskilda tillsatser har det uppdagats att företagens egna studier ligger till grund för godkännandet, och att dessa studier inte är offentliga. Studierna är heller inte publicerade i vanliga vetenskapliga tidskrifter. Vissa tillsatser, t ex sötningsmedel, anser organisationen är särskilt problematiska. Sett ur konsumentperspektiv kan många modernt framställda livsmedel kritiseras. Glass tillverkas numera med billig skummjölk och förtjockningsmedel och konsistensgivare för att man ska slippa använda grädde, som är dyrt. Koffein är ett gift som nu tillsätts så kallade energidrycker med åldersgräns för att skydda små barn. E 235 (natamycin) är ett antibiotikum som inte borde användas som konserveringsämne i ost. Kryddor måste inte innehålla klumpförebyggande medel, t ex E 501 (kalciumkarbonat) om de är ordentligt torkade och förvaras i burk med tättslutande lock. Det kan verkligen diskuteras om apelsinjuice ska "berikas" med t ex kalcium. Sveriges Konsumenter i Samverkan har i remissvar gjort en rad invändningar mot detta slags sammanblandning av näringsämnen som vi föredrar att kalla "tillsättning". Ordvalet ("berikning") avslöjar mycket om det mygel som ligger bakom lanseringen av trendiga varugrupper. Vi har särskilt betonat att konsumenterna inte ser fördelar med tillsättning av vitaminer och mineraler eftersom effekten kan bli sämre än om de förvarats för sig i tättslutande förpackning - en oxideringseffekt kan inte uteslutas. Ekologisk mjölk får numera vitaminberikas vilket kan ifrågasättas. Veganföreningen i Sverige (ViS) anser att A-vitaminberikning av mjölken som sker i Sverige är starkt relaterat till risk för osteoporos. Å andra sidan rekommenderar föreningen tillsatser av B12, till exempel B12-berikad sojamjölk eller helt enkelt ta B12-tabletter alternativt multivitamintabletter med B12. Man ser även möjligheter för livsmedelsindustrin att i framtiden B12-berika diverse produkter. Genom att vid framställningen av fermenterade livsmedel tillsätta B12-producerande bakterier, skulle tempeh, surkål och andra mjölksyrade grönsaker som i dag innehåller knappt mätbara mängder B12 kunna bli goda B12-källor. Veganföreningen i Sverige rekommenderar även speciellt ekologiska livsmedel. Många ingredienser och tillsatser är inte nödvändiga. I korv tillsätts vattenbindande fibrer för att produkten ska bli billigare. Bröd innehåller ofta extra gluten som också ger ökad volym med mindre mängd riktigt mjöl. För att brödet ska kännas som bröd tillsätts dessutom amylas och andra konsistensgivare. På detta sätt blir varorna prismässigt intressanta. Producenterna kan ta marknadsandelar från sina konkurrenter. Det är inte med omtanke om oss som ska betala maten och äta den. I stället för extra fibrer i korven kan man ju äta en rejäl skiva grovbröd!