Ja vem vet inte det? Men det är samtidigt svårt att hamna på ruta ”lagom”. 

Det finns ett ordspråk som säger: Du blir vad du äter! Ja  det är nästan sant, men vi måste också ta hänsyn till genetiska arvet och hur mycket vi rör på oss, motionerar. Vi har ju blivit mer stillasittande än folk var förr och problemet som tillkommer nu är att vi har svårt att få i oss tillräckligt av vissa spårämnen, mineraler, vitaminer å sånt. Genom att inte alla kan äta lika mycket som de som  motionerar mycket uppkommer lätt brister. Men det kan också uppstå hos den som elitidrottar, faktiskt. 

För de flesta betyder för mycket mat att man ökar i vikt och det är en riskfaktor, större ju äldre man blir och lättast att undvika om man lägger en bra grund som ung. För vissa som ser det som ett ideal att alltid bli smalare är det också en risk, men för undernäring. Så vad är då lagom? 

Maten påverkar oss definitivt, så därför borde vi få veta mycket mera, eller kanske det beror på att vi har en dålig uppfattning om varför vi äter och vad mat är. Varför vi tar med detta i projektet ”Frisk Utan Risk” är väl helt klart, det är riskerna vi ska hjälpas åt att minska och därigenom hantera oron. Att få vara frisk är ju målet - riskfritt! 

Vetenskapen om maten och vad den har för effekter på oss har kommit längre, men kommer också att komma längre, med tiden. Av gammal tradition har vi lagat vår mat, komponerat våra måltider efter smak, lukt  och färg, mer än efter behoven av olika ingående ämnen. Även våra duktiga kockar komponerar mat efter smak och utseende, mer än efter innehåll. Själva springer vi ofta förbi kiosken eller godishörnan för att ”få något i oss” och bara stilla hungern. Men är det inte lite av ”stenålder” över det. 

Ibland har jag funderat över varför vi har en termometer för att ta tempen., kolla om vi har feber, alltså inte mår bra. Varför har vi inte en annan mockapär som verkligen kan mäta hur vi mår, om vi har rätt nivå på alla vitaminer och spårämnen. De är ju mycket viktiga för att kroppen ska fungera rätt. Magen säger bara ”ifrån”, den signalerar antingen hunger eller mättnadskänsla och ibland kan plåtis där nere säga till att nu har det kommit ner något som det var fel på - då mår vi dåligt. Men jämför med att programmera ett dataprogram. Då ska allt vara rätt, varje kommatecken är viktigt och då går det inte att bara skriv en nypa av det och en näve av det och koka tills det blir mjukt. Varför kan vi inte programmera det vi äter efter just vår egen kropps behov? Rådet vi ofta får är ”ät allsidigt”. 

Men när nu allt är så känsligt och vi inte kan väga mikrogram, hur gör vi då? Ja det är en bra fråga, ta gärna upp den i hemkunskapen, gymnastiken, biologin m.m. Vetenskap finns men vi är dåliga på att veta vad man gör med den. 

I alla andra områden är man noga med riskhanteringen, men det är tydligen inte lika viktigt när det gäller LIVET, vår hälsa, vår kropp och ”hur  står det till”! Det räcker inte bara med att önska varandra ”ha dä”! 

Vi skulle vilja, om vi får OK från EU för nästa fas i detta projekt, eller om annan sponsor dyker upp, göra ett spel där du kan gå in i ett skafferi och plocka ut lite av varje och lägga i en kastrull. Omedelbart skulle du få svar på hur kompositionen lyckats eller vad som fattades. Du ska naturligtvis ha programmerat in ålder, kön, vikt hur hårt du anstränger kroppen o.s.v. och så sätter du på plattan och anger koktid. Vips får du veta hur mycket nyttigt som är kvar och hur mycket som försvunnit och behöver sättas till igen eller korta ner tiden kanske. 

Är inte detta med att lära sig sköta kroppen, livet, hälsan, något mycket viktigt för skolan i framtiden? Det borde gå före att lära årtal eller läsa in yrkeskunskaper för att kunna få ett jobb? 
Låt oss komma tillbaka till det och kanske få igång en dialog om det.