Man göder djuren inför slakten – med majs, soja,
potatis och spannmål – vad äter vi själva?
Den tekniken är ingen hemlighet, den är väl
utprovad inom lantbruket, sedan århundraden. Ändå
förvånas vi när vi nu oroas av den våldsamma
fetmaepidemin som drar fram över världen. Är
det så svårt att dra parallellen med hur vi
göder våra barn och oss själva?
Julgrisen fick potatis förr i världen för
att bli rund och god innan slakten. Varför smakar
majskycklingen lite extra? Jo den är fetare och göds
upp på majs. Gässen tvångsmatas med majsgröt
för att få stor lever, på franska Foie
gras.
Våra betande djur går innan slakt igenom gödningsfasen,
med kraftfoder, soja. Vete är en annan gröda
som man utfodrar djuren med, för att ”växa”.
Alla dessa gödningskurer är kolhydratbaserade.
De svenska näringsrekommendationerna ger rådet
att öka på kolhydraterna och minska på
fettet. Hur ofta hör man inte Livsmedelsverkets experter
förmana oss att äta mera bröd och frukostflingor
(corn-flakes är inget annat än majs, men ofta
med stora tillsatta sockermängder, i paketet eller
på tallriken!) och i samma mening varna för
fett, speciellt de mättade som finns i smör,
grädde och ost och en del kött.
Får jag nu lansera uttrycket ”Raketbränsle”
Med det menar jag kolhydraterna, i synnerhet de snabba,
inklusive sockerarterna, som lättast förbränns
och därför passar för kraftprestationer,
mycket energi på kort tid. Det vanliga ”motorbränslet”
som är baserat på fett, är inte lika högoktanigt
utan passar bättre för uthållig och långsam
förbränning. Det är här konsten att
äta kommer in, att anpassa det efter person och omständighet.
Men det är en viktig skillnad mellan att bränna
fett och att bränna raketbränslet. Den sista
typen av bränsle ger snabb energi och det man inte
omedelbart gör av med, d v s överskottet, lagras
in i levern och omvandlas till fett. Äter man då
för mycket ”raketbränsle” är
man lätt offer för gödning, fettupplagring
och så länge man fortsätter tillföra
raketbränsle går ”motorn” på
högvarv och börjar aldrig bränna fett.
Rådet att minska på fetterna ger då
större utrymme för att ladda på med mera
kolhydrater och så snart de förbränts
ropar ”verkmästaren” på mera, han
är hungrig.
En positiv egenskap hos fett är att man inte kan
förbränna mer än man gör av med, därför
står man sig längre och lugnare på fet
mat. Man lagrar ju inte in fett t ex via levern, utan
det räcker ju bara längre, innan man blir hungrig.
Egentligen borde kostråden alltså vara precis
tvärtom, 65 energiprocent från fett och 35
energiprocent från kolhydrater. Men så får
man ju inte säga, än i vart fall. Men det är
en omvärdering på gång och modern forskning
kommer att kullkasta de väl inarbetade råden
om att ”köra hårt på raketbränslet”.
Senaste tiden har jag läst en hel del av både
forskare och läkare som vågar gå emot
strömmen. Parallellt kommer också rapporterna
att bästa bantningsmetoderna bygger på lågt
kolhydrat och högt fettintag (då talar man
inte om de industriella fetterna, utan de naturlig som
vi får från djuren och från vissa växtoljor
som oliv- och rapsolja).
Problemet med den ökande fetman och diabetes-2 utvecklingen
är så allvarlig att man inte kan blunda för
att det inte går att använda ”gödningsmetoden”
längre. Fortsätter vi och lyder kolhydratintressena
och låter oss påverkas i fortsättningen
av margarinindustrins kolesterolskrämsel, så
kommer det bara att bli värre, frågan är
om inte detta börjar lika ett folkmord i stället
för en folkhälsosatsning. Men det rör på
sig, nyligen hade folkhälsoministern Maria Larson
kallat till en stor hearing i Rosenbad, tillsammans med
jordbruksminister Eskil Erlandsson.
Debatten tar också mer och mer fart och alltfler
blir övertygade och lyder inte längre påbuden.
Vi konsumenter får faktiskt tro på det vi
blir övertygade om och förtroendet minskar snabbt
för den typen av kostrekommendationer som sammanfaller
i tiden med den ökande fetmautvecklingen. Det här
kommer att bli en följetong, så sprid nyhetsbrevet
till vänner och bekanta. |
|
