Sveriges Konsumenter i Samverkan 
2003-03-03


Risker vid livsmedelsproduktion


1.) Risk - en hel vetenskap
2.) Livsmedelsproduktion
3.) Handelsregler och försiktighetsprincipen
4.) Slutsats


Risk - en hel vetenskap


Maten vi äter ska vara så riskfri som möjligt. Med säker mat menar vi många olika saker. Ett livsmedel ska inte vara giftigt, det undersöker toxikologerna. Kosten ska inte ge upphov till besvär och sjukdom på lång sikt, det studeras av forskare och kostexperter. För livsmedelsföretagen är det viktigt att deras produkter är säkra, annars hotas både vinst och varumärke. Vi konsumenter får så många budskap, allt från nya rön av seriösa forskare till svarta rubriker på kvällstidningarnas löpsedlar.

Riskanalys är en ny vetenskap. De tre underavdelningarna är riskbedömning, riskhantering och riskkommunikation. Riskanalys utvecklades främst i USA och det är på de amerikanska universiteten och instituten man kommit längst med teorierna. Mycket riktigt är det i USA som företag har mest att vinna på lansering av nya produkter - och mest att förlora på rättegångar där offer för olika riskabla produkter kan få jätteskadestånd. I rättegången måste man kunna bevisa orsak och verkan. Detta är just problemet med riskforskning. Det kan ta lång tid innan en skada uppstår, och många riskfaktorer kan spela in.

Risk är inte det samma som fara. Man brukar lite slarvigt säga att inget är riskfritt. Att jämföra risker är inte enkelt. Att ta en risk och gå över gatan är inte jämförbart med att köpa och äta en opastöriserad gourmetost. Vissa risker tar man för att det ger en kick och känns som om det gör livet värt att leva. Andra risker vägrar många att ta av etiska eller moraliska skäl som kan vara svåra att förklara.

upp

Livsmedelsproduktion

Livsmedel hanteras av många på vägen från jord till bord. Varje steg kan innebära en viss risk. I modern storskalig livsmedelsproduktion använder man standardiserade HACCP-system (hazard analysis and critical control points) för att försöka bedöma var i kedjan det finns risk att en råvara blir farlig att äta. Man kan snabbt åtgärda många riskmoment. Med ett HACCP-system (Hazard Analysis and Critical Control Point) kan produktkvalitén säkerställas. Det innebär t ex att alla inom hanteringen arbetar med ett aktivt HACCP-program för att kartlägga och minimera risker. Många regler gäller personalen. Händerna kan tvättas oftare. Slaktknivarna steriliseras. Golvet bonas. Osv, osv. HACCP-system är särskilt bra för att minska risken för smitta som orsakas av bakterier (salmonella, listeria m m).

Andra risker är svårare att bedöma och hantera. Giftiga bekämpningsmedel är ett klassiskt exempel. Hur farligt är det med rester av insekticider och pesticider i maten? Kan det påverka barn eller gravida? DDT var det först ingen som insåg var giftigt för människan. Nu är det förbjudet. Idag används allt mer herbicider (t ex Roundup) som också är omdebatterat, forskare har börjat misstänka ett samband med cancer. Riskkommunikationen är kanske allra svårast när det gäller risker som vi själva inte kan bedöma. Vi måste lita på experter, som i sin tur läser många vetenskapliga rapporter. Men vem har gjort de toxikologiska djurstudierna som ligger till grund för riskbedömningen? I de allra flesta fallen, som man avslöjat i rättegångarna kring tobaksindustrin, är det tillverkaren, alltså företaget, som betalat och/eller utfört studien. Det är inte pålitligt eller förtroendeingivande. Hur ska då risken hanteras och kommuniceras?

Riskkommunikation är ett slags psykologiskt spel. Experter anlitas för att ge utlåtanden. Men ingen vill inte bli utsatt för en risk man känner dåligt till. Vi konsumenter vill inte att man försöker lugna oss eller tala oss till rätta. Vi har rätt att vara rädda för det okända, och oroliga! Därför behövs konsumentorganisationer som kan bidra till att ett balanserat budskap når ut på ett bra sätt till så många som möjligt. Ofta ligger en konsumentorganisation före och kan bilda opinion när ingen annan upptäckt en risk. Genom att konsumentorganisationer är fristående kan man lättare kritisera dem som har en maktposition eller andra intressen att försvara.

Journalister och tidningsredaktörer har ett mycket stort ansvar. De ska sprida information på ett begripligt sätt. Problemet är att de samtidigt måste locka läsare och lyssnare/tittare. I kvällstidningarnas värld gäller det att sälja lösnummer. Då sätter man gärna en onyanserad rubrik som inte skiljer på risk och fara. Det som i forskningsrapporten hette ”ökad risk kan inte uteslutas” översätts till ”forskare varnar”. Vi efterlyser en mediadebatt om etiken bland livsmedels- och vetenskapsjournalisterna.

upp

Handelsregler och försiktighetsprincipen

Riskretoriken är numera långt driven inom EU, Världshandelsorganisationen och de olika FN-organ som hanterar jordbruk, livsmedel och hälsa. Man kan inte längre utan vidare förbjuda en vara som innebär risk, om man inte har mycket tydliga vetenskapliga bevis. I de flesta fall sätter FAO/WHO Codex Alimentarius gränsvärden och rekommendationer kring användningen för bekämpningsmedel, tillsatser och andra ämnen som kan hamna i maten. Detta FN-organ gör t ex en riskbedömning av salmonella i kycklingkött. Normerna som tas fram ska sedan underlätta handel av livsmedel mellan länder. Makten ligger inte längre hos riksdagen eller regeringen utan hos anonyma experter. Från konsumenthåll kan vi i bästa fall sitta med som observatörer eller svara på remisser som myndigheterna skickar ut. I WTO-reglerna talas det på engelska om "sound science" som ju är omöjligt att översätta till svenska. Vi vill att beslut ska baseras på "vetenskap och andra legitima faktorer" t ex försiktighetsprincipen.

Försiktighetsprincipen är ett nytt begrepp. Vi har krävt att man ska ta bättre hänsyn till osäkerhetsmomentet som finns i alla vetenskapliga studier. När man inte har tillräckligt bra underlag för att kunna bedöma hur riskabel en process eller teknik är, så måste man ändå kunna fatta ett politiskt beslut. Försiktighetsprincipen är viktig för att vi ska ha garantier kring ny teknik, t ex att de är förenliga med andra långsiktiga mål i samhället, som hållbar utveckling.

Bland konsumentorganisationernas experter har särskilt Ned Groth vid Consumers Union och Bruce Silverglade vid Center for Science in the Public Interest i USA, samt Tim Lobstein i Storbritannien bidragit till debatten om riskanalys. Bland industrins olika organ räknas International Life Science Institute (ILSI) och Institute of Food Technologists (IFT) i USA till de ledande. Till skillnad från konsumentorganisationerna, som inte tar emot pengar från industrin, är både ILSI och IFT helt och hållet finansierade av livsmedelsindustrin, kemiindustrin och bioteknikföretagen. Även det kända Harvard Center for Risk Analysis är också helt beroende av industrin trots namnet. Det grundades av Monsanto, BASF och andra företag och anställer gärna experter som arbetat inom industrin. Många av deras rapporter är rena beställningsjobb. Tyvärr är det inte alltid enkelt för journalister och andra att skilja agnarna från vetet!

upp

Slutsatser

Diskussionen om risk och fara är viktig för konsumenter som vill att maten ska vara garanterat säker. Begreppen riskbedömning, riskhantering och riskkommunikation behöver utvecklas och förklaras. Forskare i synnerhet har ett stort ansvar att inte bara berätta vad de vet, utan också vad det inte vet. Osäkerheten är intressant och hör till kunskapen.

Det måste vara ett konsumentpolitiskt mål att se till att det är möjligt att hänvisa till försiktighetsprincipen i livsmedelslagstiftningen. Länder måste få begränsa smittspridning och icke önskvärda ämnen i maten. Våra myndigheter måste snabbt kunna förbjuda en riskabel kemisk tillsats eller genmanipulerad växt (GMO). I fallet med GMO måste odlingen kunna förhindras innan skadan är skedd. Att vänta tills risken blivit en fara är inte acceptabelt. Vi har lärt av galna kosjukan (BSE) som hanterades så illa i England under 1990-talet. Politisk handlingsförlamning är ett hot mot medborgarnas förtroende för demokratin. Särskilt när konsekvenserna av risken är svåra eller omöjliga att bedöma måste man på politisk väg få förbjuda i lag: det räcker inte med frivilliga åtgärdsprogram, märkning eller förhoppningen att konsumenter själva ska göra rätt val i butiken.

upp