Det märkliga är att det inte är konsumenterna som är de mest högljudda att kräva flera lågpriskedjor på marknaden. Ett flertal ministrar har yttrat sig i frågan ett antal gånger. En mellaneuropeisk lågpriskedja uppvaktade t o m en minister om att de hade svårt att få etableringstillstånd, varvid genast löfte utställdes om att lagstiftningen skulle ändras. Varför står just stora transnationella kedjor i kö för att få "konkurrera" och slåss med de redan etablerade handelsblocken? Varför är det så lönsamt att sälja till lågpris? Varför ska vi konsumenter få det så bra, utan att vi anstränger oss alls? Är handelsblocken så intresserade av att vi ska spara pengar eller är det något annat man vill åstadkomma?

Enligt de ekonomiska lagarna är konkurrensens innersta mening egentligen att ta marknadsandelar av andra och helst eliminera konkurrenterna. Med olika medel, t ex reklam, företagsuppköp, priskrig, även profilering på lågpris, etableringar och många andra strategiska drag försöker företagen på marknaden skaffa sig fördelar. Det finns också drag av hot i bilden av konkurrens och som då kan ta sig former av illegala överenskommelser.

Jag skulle vilja dra en parallell mellan atombomben och konkurrensen. Används den som hot för att nå vissa mål är den effektiv, men använd i praktiken är den en katastrof.

Den senaste epoken i historien har det varit på modet att bolagisera, privatisera, konkurrensutsätta, liberalisera, avmonopolisera, statliga utförsäljningar och vad har då blivit effekten av den briserade bomben? Järnvägarna fungerar sämre än tidigare, Sverige är inte värst men bra går ju inte bolaget. Elmarknaden har lyckats koncentrera sig i en helig treenighet och alla utnyttjade (eller skapade) elbristen och tjänar mer pengar än någonsin. En annan "lysande" bransch är telemarknaden, där man i och för sig lyckades sänka de tidigare höga monopolkostnaderna som Telia kunde hålla uppe så länge man var ensam, men nu försvagas den ene efter den andre och fusionerna och uppköpen är vardagsmat. Snart är väl den skakiga omstruktureringsfasen över och då normaliseras nog priserna.

En gång i världen fanns det ett statligt företag som hette Posten. Det har vi inte längre. När väl Postgirot, den statsägda infrastrukturen att transferera pengar, hade sålts till Nordea så började bankerna ta mer och mer betalt för att vi konsumenter använder pengar. Snart tar de väl inträde som biograferna gör. Det ligger en hungerliknande faktor bakom allt detta, när väl konkurrensen släpptes lös.

En allt vanligare effekt av konkurrensen ser vi i branscher som byggsektorn, flygbolagen, asfaltsektorn, bensin och oljesektorn m fl. Det kallas karteller. Än har vi inte hört något om mejeribranschen, slakterierna, spannmålshandel och kvarnar. Men inte är dom många, aktörerna på marknaden. Det kanske är strukturrationalisering man håller på med.

När det gäller matpriserna, ett kärt ämne inte minst för vissa media, så återkommer kampanjen med jämna mellanrum. En sak är väl om konsumenterna klagar över höga levnadsomkostnader och att det blir allt svårare att få hushållsbudgeten att gå ihop och man får dra in på maten. Skatterna tar en stor del och boendet kostar inte längre 10 % av budgeten, som jag fick lära mig när jag växte upp. Kommunikationen (resande, bilen, TV, tele, tidningar, musikupplevelserna m m) tar en allt större del av både vår tid och våra pengar. Tekniken går ju framåt. Många jobbar för att ha råd med allt mer, har inte tid utan överlåter till industrin att laga maten, som då blir dyrare och så är ekorrhjulet igång. Det råder t o m konkurrens numera om arbetstillfällena och så får de som jobbar betala mer i skatter för att de som inte jobbar ska överleva.

Att påstå att vi i Sverige har bland de högsta priserna inom EU är inte korrekt. Mineralvatten är visserligen billigare i Frankrike, men där dricks mera mineralvatten och samma gäller spaghettin i Italien. Det är s k lokala effekter p g a lokala vanor. Men tar man bort effekten av vår högre moms så är inte skillnaderna så stora. Många prisundersökningar har gjorts men alla kommer till olika resultat.

Ibland sägs det att vi har för lite affärer i Sverige och därför skulle priserna vara högre. Möjligen har vi för lite butiker i glesbygden, men i och utanför storstäderna kan man inte klaga på affärstätheten. Men en faktor som sällan kommer fram i resonemanget är skillnaden på effektiv butiksyta per innevånare. För många år sedan räknade jag på det och kunde bl a konstatera att Sverige hade 6 gånger så stor butiksyta per innevånare än dåvarande Väst-Tyskland. Butiksytan kostar pengar, den är inte gratis, så visst slår det igenom på priserna. Vi har också strängare regler för hygien, djurhållning och liknande, som också kostar en slant.

Konkurrensen i sig kostar också pengar och reklamen är en stor kostnad, som vi måste betala med skattade medel och jag misstänker att vi ligger mycket högt för dessa kostnader här i Sverige. För att vi ska kunna ha nöjet av att få reklam behöver en person i en fyrapersoners familj arbeta 2 månader extra för att finansiera det, som många tror är gratis. Nej, konkurrens kostar pengar. Men utan reklam skulle priserna vara högre säger försvararna. Det går inte ihop.

Löser ökande konkurrens några problem över huvud taget?

Inte räddade konkurrensen torsken t ex, snarare tvärtom. Det är faktiskt ett bra exempel på vad konkurrensen kan ställa till med. Rovfiske, utfiskning, fusk med statistiken och en ensidig strävan att få högre vinster. Större båtar köpte man för att kunna fiska mera för att amortera vad de större båtarna kostade. En urdålig fiskepolitik från EUs sida och de nationella särintressena gör det inte bättre.

Nu ska jag komma in på kärnfrågan. Löser lägre priser problemen? Nej tyvärr, det skapar bara nya problem. Men det skapar också större privata förmögenheter, egendomligt nog. Det låter barockt att säga att ju lägre priser, desto större vinst. Egentligen inte så konstigt, för med lågpriskonkurrensen kan stora och finansiellt starka företag sälja mera och skaffa sig möjligheter till ännu större inköp och lägre inköpspriser för att ytterligare kunna konkurrera med ännu lägre priser o s v och på så sätt både slå sig in på en marknad och skaffa sig en ökande markandsandel och position, på vägen mot monopol. Detta är problemet med den ensidiga fokuseringen på priset. Omsorg, hänsyn, kvalitet, nyttighet, uthållighet och andra värderingar får inte plats här längre. Vi har i Sverige ett av de tre stora handelsblocken, som en tid satsade på lokalproducerat, svenskt gårdskött, frigående ägg för att skapa en positiv image, men det krisade och så gjordes en satsning på lågpris och nu tjänar man pengar som aldrig förr.

Även på andra områden än livsmedel ser vi tydliga exempel på att med hjälp av det låga priset kan man expandera och t o m hamna bland de allra rikaste i världen. Vi hittar där Ingvar Kamprad med IKEA, Stefan Persson med Hennes & Mauritz. Just genom ökande försäljning får de resurser att utveckla attraktiva produkter och köpa större kvantiteter från länder med lägre tillverkningspriser och sälja ännu mera och öka sina förmögenheter som få lyckats med.

Det här ökande fenomenet med intensiva lågprissatsningar börjar bli oroande och det är dags för oss konsumenter att granska det därför att det förekommer en spridd uppfattning att släpper man bara in flera aktörer på marknaden så kommer priserna för konsumenterna att sjunka. Men man är inte helt klar över vilka långsiktig konsekvenser det också kommer att få för oss konsumenter, hälsan, miljön, etiska hänsyn, resursåtgången och annan utslagning och utflyttning.

Enklast får vi svaret på vem den ökande konkurrensen är bra för om vi ser efter vilka som har blivit förmögnast i världen. Visst ligger Bill Gates högst som enskild person och han är väl inte känd för att vara en ivrare av fri konkurrens. Knepen har varit många. Bill Gates är god för 52,8 miljarder dollar (554 miljarder kronor). På tredje plats Karl och Theo Albrecht med kedjan ALDI goda för 26,8 miljarder. Sedan kommer något intressant, på 6, 7, 8, 9 och 10 plats, alla personer med namnet Walton, ägare till delar av världens största lågpriskedja på livsmedel, Wal-Mart. Som affärskoncept har de haft lägsta pris och att konkurrera ut konkurrenterna. Köp upp, öka butiksbeståndet, lägg ner uppköpta konkurrenter, kort sagt, som man ofta gör i världens största och mäktigaste s k demokrati, slå ut de som hotar dina intressen. Familjen Walton står för tillsammans 102,9 miljarder dollar. Siffrorna gäller 2002 och räknade med dollarkursen 10,4 gjorde det 1080 miljarder kronor.

Ingvar Kamprad kom på 16:e plats bland handelns miljardärer med 13,4 miljarder dollar och Stefan Persson bara på 48:e plats med 5,6 miljarder dollar. På 76:e plats Lord Sainsbury med den engelska kedjan Sainsbury och 4,3 miljarder. På plats 351 hittades Stein Erik Hagen, med bl a sitt innehav i ICA Ahold. Det lär visserligen ha minskat lite på sistone, just tack vara att Ahold spekulerade för högt. Alla metoder har använts för att tjäna pengar, blåsa upp bokslut för att låna mera pengar för att köpa upp fler konkurrenter. Felet var kanske inte konkurrensen, men bristen på moral som tillät missbruk av konkurrensen i egna syften.

På 445:e plats hittas Antonia Ax. Johnson med Axfood och 1,0 miljarder dollar, i jämförbar valuta 10.400.000.000 kronor. Axfood gjorde sig känt nyligen via egna varumärket Eldorado för att ha "marinerat in" 30 procent vatten i kycklingfilén - en metod i konkurrensens djungel av metoder.

Ja nu börjar vi komma ner i summor som är så små att de är fattbart stora.

Lågprisfenomenet är en effekt som senaste decennierna, med den ökande globaliseringen, blivit vanligare och det märkliga, eller kanske inte det märkliga utan det naturliga, har blivit att den som säljer till lägsta pris också blir rikast. Ett talande exempel är som nämnts tidigare Wal-Mart inom livsmedelshandeln, som har erövrat det ena landet efter det andra. Senaste åren har man t o m slagit sönder stora konkurrerande kedjor (nyligen i USA). Den medvetna strategin är att ta ett land i taget, eller en ort i taget. Eftersom man är så globalt stora klarar man det. Vi har just nu LIDL på väg in i Sverige och de har tidigare startat etableringen i Finland och det börjar komma rapporter om hur deras framfart utvecklas.

Lågpriseffekten som man lovar ska bli effekten av ytterligare etableringar och att vi därigenom kommer att få lägre priser, som man påstår skulle vara ett önskemål från konsumenterna, kan mycket väl infrias på kort sikt. Men det kommer då att innebära att flera perifera geografiska etableringarna kommer att etableras. Det kommer att innebära att vi kommer att behöva åka längre sträckor för att kunna handla "billigt" och en massa mer, samtidigt som folk utan bil inte kommer att kunna utnyttja denna möjlighet och med utslagning av citybutikerna blir effekten än mer tragisk för dessa, för miljön och för valfriheten och urvalsmöjligheterna.

Vi behöver därför analysera vad det får för effekter på produktsortimentet, kvalitetsaspekterna ur många vinklar och även hälsomässiga, hänsynen till miljö och etiska värderingar som vi konsumenter värnar om, tillsammans med ett skäligt pris på en förhoppningsvis bra vara.

Nyligen använde sig LIDL, ett tyskt lågprisföretag, av ett raffinerat lobbytilltag genom att informera både ministrar och pressen om att man motarbetades och förhindrades att etablera sig på många orter i Sverige, något som sades skulle skapa ökande konkurrens och ge lägre priser. Vår konkurrensminister gick genast ut och sa att vi måste ändra lagstiftningen för att underlätta för utländska lågpriskedjor att etablera sig i Sverige.

Motståndet har framförallt kommit från lokala politiker, som insett att detta hotar det lokala näringslivet och att etableringarna kommer att ske alltmer externt och innebära mera bilåkande och utarmning av cityhandeln. Från bl a tyska undersökningar har man konstaterat att t ex LIDL vare sig svarar på frågor eller uttalar sig när det gäller deras policy rörande miljö, ekologi, uthållighet, etik och mycket annat. Deras affärskoncept omfattar helt enkelt inte andra värderingar än låga priser, bantat varusortiment och ökad lönsamhet för dem själva. Någon dialog önskar man inte med konsumentorganisationerna.

Priset är och har alltid varit en enkel kommunikationsväg till konsument för att stimulera till köp. Vi har väl alla noterat 9:ans psykologiska effekt. Resultatet av detta är att vi otaliga gånger blivit lurade. Vi kan bara se t ex falukorven här i Sverige, där de existerande tre blocken slåss om konsumenterna med priser t o m under 20:-/kg - d v s 19:90. Oftast är det 29:90 och ibland 39:90. Man kan undra vad man egentligen erbjuder, vilken kvalitet och vad man egentligen får när man köper en köttprodukt som falukorv för 20:- inkl moms. En rundfråga till producentledet borde kunna avslöja hur spelet går till. Vi konsumenter får betala dubbelt så mycket för grisfötter, när de nu finns att få tag på.

Mekanismen med det låga priset är egentligen mycket enkel. Den som säljer till lägsta priset kommer att kunna sälja mest. Därefter med större inköpsvolym kan man sedan pressa producenterna ännu lägre och köpa ännu billigare och sälja ännu billigare och på så sätt fortsätta ruljansen med att skaffa sig marknadsledande position. Påverkansmöjligheterna på producenterna blir näst intill total och producenterna blir mer eller mindre livegna eller utmanövrerade. I detta spel utgör väl produktegenskaperna inte någon större faktor. Dessutom får man på detta sätt en möjlighet att styra också konsumenterna, som har svårt att välja med så stora prisskillnader. Man utmanövrerar helt enkelt både konsumenter och producenter.

De globala stora handelskedjorna som vill in i Norden, väljer att ta bit för bit av marknaden. Man väljer ut ett land, några städer och så går tåget och man placerar sig definitivt för att sedan gå vidare. Framtidsutsikterna hotas inte bara av den tyska LIDL-kedjans intåg utan även andra står på lut. Wal-Mart kommer, det är bara en tidsfråga. Dessa stora giganter har för avsikt att bli ännu större och drivkraften utgörs av att tjäna mer pengar. Familjen bakom Wal- Mart är numera världens rikaste familj. Ju mättare desto hungrigare är tydligen en ekonomisk lag, och möjlig att utnyttja just tack vare konkurrensens lovordade ställning.

Här måste jag nu ta upp ett annat fenomen, som vi inom Sveriges Konsumenter i Samverkan ser som ett oroande hot. Vi har framfört önskemålet till EU:s tjänstemän för märkning av livsmedel där vi kräver uppgift om namnet på producenten. De förstod inte varför, tills jag fick förklara, då ville de veta mera. Om jag köper kaffe på EXET (Willys-butik i Axfood) behöver jag inte ytterligare en påminnelse om att det är WiLLY:S jag köper och vad ger det mig för vibrationer? WiLLY:S kaffe och WiLLY:S toapapper. Känner man doften av Västkusten bättre nu med ICA-sill eller doften av Norge med ICA-lax. Vad säger mig ICA-äpple? Visst känner man längtan efter de mjälla gröna ärtorna när man ser burken med ärtor, men inte för att den heter ICA-ärter. Nyfiken som jag är föll jag för att prova, 1 krona billigare, men never more. Findus är bättre på ärtor än ICA, made in France. Rainbow ärtor var t o m sämre, ett COOP-märke, men billiga förstås. Men jag äter inte ärtor för att de är billiga, Mjälla och goda är viktigare än priset och jag vet nu att uppskatta Findus ärtor, de är bäst i Europa på att producera ärtor. Och ICA blir aldrig bäst på att sälja ärtor så länge de är sämre. Engångsköp kan man kalla det. Länge har vi haft Blåvitt från KF, kanske höll det konceptet lite bättre med "mer valuta för pengarna" men nu har det kompletterats med Signum. Det är mest i reklamen Signum är bäst, tyvärr. Signums kranvatten i flaska var riktigt dåligt och dyrt.

Jag kan inte låta bli att tala om besvikelsen i påsk när det var dags för Janssons Frestelse och jag frestats testa ICA ansjovis, två för 25 kronor Tur att de var tillfälligt billiga men det var ju bara för tillfället - 19:90 normalt pris. Små ansjovisfiléer och riktigt dåliga i smaken. Hela Jansson blev ett fiasko, just p g a den dåliga och billiga ICA ansjovisen. Grädden, löken och potatisen var det inget fel på. Det var dessutom bara 65 g filé i burken som var lika stor som Grebbestads gamla klassiker "original" som tidigare hette "Hummer-ansjovis" - utan att ha haft närmare kontakt med hummer - men det är borta nu. Men där var det 81 g filé i burken och stora filéer med ljuvlig smak. Inte värt att offra allt arbetet och generade gäster, som försökte peta i sig den misslyckade Janssons frestelsen. Hela festen gick löst på 1000-lappen men jag skämdes för att ha snålat på futtiga 5-6 kronor. Mitt rykte som skicklig kock äventyrade jag för 5 kronor. Med 5 personer vid bordet var besparingen 1 krona per person. En verkligt dålig investering. Men jag lovade bjuda igen, så det blir en tusenlapp till för att återskapa ryktet.

Det är en viktig information som vi konsumenter vill ha, VEM HAR PRODUCERAT VARAN. Alla löften till trots om bästa kvalitet, vi har gjort valet för dig som inte kan eller har tid, och andra gamla floskler. Men det ligger ett annat hot också bakom dessa EMV, "egna märkesvaror". Lika lätt som man lurar oss konsumenter med låga priser, tvingar man producenterna att sänka sina priser, så tjänar man mera på EMV. Har en producent fått "kontraktet" och investerat i att bygga ut, för att klara de större leveransvolymerna man inbillas få, sitter han löst när det är dags att förhandla igen. Då byter man lätt leverantör utan att det kostar eller tar tid. Det är samma märke på burken, men inte samma vara i burken. Nu har handelsblocken skapat en ny möjlighet att pressa fram lägre priser för att kunna tjäna mera på att sälja mera till lägre priser. Både producent och konsument sitter i råttfällan. Lågpriskonceptet i kvadrat kan man säga.

WILLY:s köttbullar var inte någon höjdare även om Mamma Scans inte är som min mammas köttbullar var en gång, men åtminstone vet jag då att det var SCAN som gjort dem och att det borgar för svenskt kött i alla fall.

EMV, egna märkesvaror, läser man i fackpressen, är konceptet för att tjäna mera pengar. Javisst, men jag vill fortfarande veta VEM som tillverkat varan.

Kravet kommer nu från konsumenterna, som har all rätt att få veta, vem är producenten. Återinför märkesvarorna (se VIVOs motannons) och skämta inte med oss konsumenter med låtsasnamn som döljer en seriös eller oseriös producent. Sprättägg är ett av COOP:s varumärken, som får oss att tro att hönorna sprätter någonstans, men det var ju bara lögn

Inget ont som inte har något gott med sig

En viss skärpning skapar det otvetydigt bland övriga konkurrenter och även fantasin stimuleras tydligt. All konkurrens är inte skadlig, men det är graden av konkurrens och motivet för den som ökar skadligheten. Att ha en monopolliknande position innebär inte att det skapas någon stimulans för vare sig ökade kvalitetsansträngningar eller lägre priser utan det ledande företaget kan i stort sett bestämma vad de vill, produktinriktning och prisnivå. Den ideala konkurrensen borde vara att de tävlande företagen skulle konkurrera med kvalitet och ökad valmöjlighet för konsumenterna, alltså konsumenternas bästa före kriget mot sina konkurrenter.

På en marknad där det finns ett antal konkurrenter har man inte målet att det ska bli fler utan
använder sig av alla sedvanliga konkurrensmetoderna för att det ska bli färre, på väg mot monopol men riktigt så långt når man inte. Vi kan se den effekten på marknaden i dag, där några stora kedjor har nått en situation av oligopol och inte vill kämpa för att slå ut ytterligare någon konkurrent. Kostnaderna skulle bli för stora.

Dessa synpunkter är inte vanliga i debatten utan man hyllar konkurrensen ohämmat i tron att den löser alla problem och ger konsumenterna det man påstår att de vill ha - lägre priser.

Marknadsekonomin har hyllats och höjts till skyarna. Men varför får vi inte en marknadsdemokrati, där alla parter kan och får existera och göra sig hörda? Det gäller tillverkarna (och bakom dem arbetande människor), handeln och konsumenterna (de som i tidigare skede var med och producerade det tillverkarna och handeln sedan gör sitt bästa för att konsumenter ska köpa (omvandla lön för arbete till köpkraft).

Utvecklingen som aldrig står still måste nu fås att välja vägen för hållbarhet och utveckla nya metoder för effektivisering, större hänsyn och omsorg, uthållighet och hushållning med resurser och inte minst upphöra med missutnyttjandet av tredje världen och alltid söka efter de fattigaste som kan producera billigast och flytta miljöproblemen dit, längre bort.

Kanske ser vi början till denna utveckling när medvetna konsumenter faktiskt gör tvärtom. Det gick ju t o m att sälja ekologiska ägg nu till påsk till nästan dubbla priset mot äggen från plågade värphönor i trånga burar, som Ingvar Carlsson lovade att de skulle bort men som dribblades bort av departement och myndigheter under mer än 10 år. Men konsumentinflytandet kan tydligen spela ett spratt för konkurrensen, bara vi blir tillräckligt upplysta. Efterfrågan på ekologiska produkter ökar starkt, marknaden ökar mellan 20 och 30 procent årligen. Regeringen har insett att det måste stimuleras för att nå en uthålligare utveckling, så kanske kan staten ihop med konsumenterna vara en kraft att påverka den negativa utvecklingen som den lågprisfokuserade konkurrensen inneburit. Andra faktorer som kommit senaste tiden, förutom miljömärkningen, är "juste handel", vad vi kallar Fair Trade i Sverige. Här värnar man om en korrektare behandling av mindre producenter, rättvisare löner m m och oss konsumenter hjälper man med den s k Rättvisemärkningen. På kommande är också SwedWatch, som granskar de stora svenska företagens beteenden i de fattigare länderna. Det behövs.

Handelns giganter må se det som marginella företeelser, men det är en spirande vakenhet bland konsumenterna som kan komma att ta dem på sängen om man inte accepterar konsumenternas ökande efterfrågan på "bättre varor". Miljöproblemen ansågs ju från början vara flum, men nu sitter det miljöchefer på alla större och seriösa företag. Men varför vill LIDL inte prata med konsumenterna om miljö och ekologi och mångfald i sortimentet?

Ska regering och stat vara med och hjälpa till för att få en annan utveckling så gäller det att stimulera produktionen av bättre varor, lokal produktion, uthållig produktion, ändra lagstiftning så att priset inte är enda jämförelsen vid statlig och kommunal upphandling. Det krävs också att man hjälper till att skapa kunnigare och medvetna konsumenter. Det har vi konsumentorganisationer inte tillräckligt med resurser för att klara själva, även om vi borde vara en resurs för detta arbete, men vi får väl hjälpa till så länge med att skapa opinion.

Kanske ska inte allt krut ödslas på att stärka konkurrensen för att ge konsumenterna lägre priser, som vi ju inte ensidigt kräver. Om vissa grupper i samhället inte har råd så är det inte prisernas fel utan bristen på tillgänglig köpkraft och bristande kunskaper i hushållning. Lågprisstimuleringen är möjligen ett populistiskt inslag i politiken men på sikt skapar det kaos och monopol och stora enskilda förmögenheter - men konsumenterna förlorar som alltid.

Beklagar, men tack för ordet.

Bengt Ingerstam