Konsumenter i samverkan Logo

Kampanj: avloppsslammet.............. 

n

Fosforn är inte problemet!

Kadmium däremot HOTET!


Av Gunnar Lindgren

.

Är fosfor verkligen en ändlig resurs?

De senaste åren har fosfor pekats ut som ett ämne som håller på att "ta slut" och som vi måste göra stora ansträngningar att spara på.

I synnerhet som motiv för slamspridningen har detta förts fram som det kanske viktigaste argumentet. Men är det sant att fosforn kommer att "ta slut"? Följande uppgifter syftar inte till att stimulera ett slöseri med fosforn, men diskussionen om detta näringsämne måste få rimliga proportioner.

1. Grundämne

Fosfor är ett grundämne och kan därmed inte "ta slut".

Men jordbrukets fosfor kan hamna på fel ställe. Genom ett allvarligt strukturfel i svenskt jordbruk samlas fosforn just på fel ställe. Gårdarna med djur ligger för sig och spannmålsgårdar för sig. Fosfor tas upp i foderspannmål och transporteras till djurgårdarna. Men fosforn som till sist hamnar i stallgödseln sprids bara runt djurgården och återförseln till spannmålsgården uteblir. Detta strukturfel är en viktig orsak till spannmålsodlarnas behov av konstgödsel.

2. Enorma reserver och pengar

Fosfor tillhör de 10 vanligaste grundämnena i jordskorpan, syre inte inräknat, och det finns oerhörda mängder i berggrunden. Cirka 0,12 % av den tillgängliga delen av jordskorpan består av fosfor. Det innebär att det finns ca 10 ton fosfor per hektar ned till 1 meters djup. Det finns exempel på grödor som har 2 meter långa djuprötter. Den mesta fosforn tas dock från det övre marklagret.

De mest fosforhaltiga områdena i Sverige - exempelvis de vid järngruvorna i Norrland - innehåller ca 1 % fosfor som apatit i järnmalmen. En kubikkilometer av denna redan uppbrutna järnmalm skulle innehålla grovt räknat 10 miljoner ton fosfor. Detta skulle räcka till vårt svenska konstgödselbehov i ca 500 år. Fullt möjligt men inte lönsamt idag.

Vidare har den fosfor, som frigjorts genom erosion och vittring, förts med vattnet till havet under årmiljarderna. Därför är oceanerna med sina sediment också en oerhörd fosforreserv om vi hittar ett sätt att ta den tillvara. Fosforhalten i havsvatten är ca 70 mg per ton (70 ppb). På havets botten finns stora mängder fosforklumpar som kallas fosforit. Ren fosfor framställs av sådana havsavlagringar.

Sedimenten i havsbottnarna anses annars vara de största fosforreserverna och beräknas i sin tur innehålla 1000 ggr mer fosfor än havsvattnet.

Talet om en framtida fosforbrist har en helt annan dimension än den fysiska. Det är helt enkelt en fråga om pengar. En bra fosforfyndighet bör ligga i anslutning till en uppbyggd hanteringsanläggning (1), vidare bör den ligga vid havet med en god hamn (2) och givetvis bör fosforhalten i den aktuella mineralen vara så hög som möjligt, skall anses vara "brytvärd", (3). Ännu en ekonomisk aspekt.

Om vi med fosforreserv menar de fyndigheter som kan exploateras och tömmas utan investeringar dvs uppfyller ovanstående tre krav, ja då kanske dessa tillgångar räcker i 200 år. Men om man också räknar med andra, även de lämpligt belägna och de lätt exploaterbara fyndigheterna, beräknas fosforn räcka ca 400 år. Om vi dessutom räknar med många fler ännu slumrande fyndigheter kommer fosforn att räcka minst 1000 år. Skulle vi också lyckas ta vara på fosforn i havet, blir möjligheterna till fortsatt konstgödsling ofantligt stora.

För att beräkna mängder fosfor och tider används följande utgångspunkter:

i tillgängliga anläggningar 3.300 milj ton
i potentiella anläggningar 8.500 milj ton
i kända fyndigheter 18.000 milj ton
i havsvattnet 100.000 milj ton*
i havens sediment 100.000.000 milj ton*
Årlig global förbrukning 19 milj ton

(Källa: Göte Bertilsson, Hydro Agri * Egna beräkningar.)

3. Fosforn räcker längre än många andra av våra mineraler

I själva verket är fosfor ett av de grundämnen som räcker längst i vårt slösande industrisamhälle, t ex om man jämför med tillgången av flera metaller och mineralolja. Till detta skall fogas att "behovet av fosfor" i form av konstgödsel i vårt jordbruk egentligen är fiktivt och är ytterst en fråga om odlingsmetoder och ekonomi.

I varje åker finns som tidigare nämnts stora mängder fosfor mer eller mindre bunden i marken. Genom vittring och andra processer frigörs en liten del varje år och blir tillgänglig för växterna. Om vi dessutom återför stallgödsel och näringsämnena i urin och avföring i ren form samt inte jagar efter maximala skördar, kan jordbruket sannolikt klara sig utan eller med minimalt tillägg av konstgödsel.

Om detta får gälla all odling i världen, skulle sannolikt behovet av de 19 milj ton fosfor per år kunna minskas betydligt, och därmed blir talet om att fosforn skall "ta slut" än mer verklighetsfrämmande.

Antag att vi gödslar med slam i 25 år. Sedan förutsätter vi att nya system som källsorterar växtnäringsämnena. Det svenska slammet innehåller ca 4.000 kton fosfor per år. Om vi väljer att inte lägga slammet på åkermarken, leder detta till ett bortfall under dessa 25 år som totalt motsvarar 0,3 % av fosforförrådet ned till en meter i den svenska jordbruksmarken.

4. Kadmiumfrågan är i särklass allvarligast

Idag ställs fosforfrågan mot bl a kadmiumfrågan när det gäller slammet. Genom att sprida slam hushållar vi med fosfor - dock i förhållandevis kraftigt kadmiumförorenad form. Enligt nya uppgifter innehåller nu NPK från "Hydro Agri" (50 % av gödselmarknaden i Sverige) endast 2 ppm kadmium i fosforn (Källa: G. Bertilsson, "Hydro Agri").

Detta skall jämföras med svenska slammets innehåll av 52 ppm kadmium i fosforn (SCB 1995). Dvs vid samma fosforgiva är slammet ca 25 ggr mer förorenat än NPK. Här använder idag Hydro Agri apatit från Finland och Kolahalvön som fosforråvara.

Med tanke på kadmiumförgiftningens allvar ingen marginal finns kvar och vi kan vänta att njurarna nu börjar skadas är det inte rimligt att gödsla med den mest kadmiumförorenade fosforkällan för att göra en liten besparing på en av de mineraler som finns i större mängder än många andra av industrisamhällets mineraler, vilka verkligen är på upphällning.

Slutsats: Kadmiumfrågan är väsentligt mer allvarlig och närliggande än en inte alls självklar och inte oundviklig fosforbrist i framtiden. Konstgödsel är inte med självklarhet nödvändig i det framtida balanserade jordbruket. Däremot är kadmium redan nu ett stort hot mot vår och i synnerhet kommande generationers hälsa. Vi måste vara överens om att gödslingen skall ske med den minst kadmiumförorenade fosforkällan.

Gunnar Lindgren


( Tillbaka | Hem | E-mail )