I Ring P1 den 22 augusti sa Maud Olofsson: ”Ingen kan klara välfärden om inte fler jobbar.” Så tydligt har ingen sagt det, men alla politiker vet vad det handlar om och varför de vill att folket ska ”generera” så de har något att beskatta och fördela, för visst är det fördelning som politiken har som en hörnpelare.

Skillnaden mellan vänster och höger är ju bara vem man vill fördela till, möjligen har det enda icke höger-vänster-partiet ett ytterligare mål, ge något också till naturen, som vi alla ska leva av och att hindra att vi sågar av grenen vi sitter på med ökande miljöutarmningen inklusive förödande resursförbrukning.

Det finns två grundresurser, det är människors arbetskraft och naturens resurser
Det som driver systemet är solen, som med sin energi, via fotosyntesen, producerar den materiella tillväxten av kolhydrater, protein och fett och i samma veva tar processen upp mineraler och skapar vitaminer. En del påstår att kapital är förutsättningen för tillväxt, men det är bara ett hjälpmedel för marknadens funktion och omfördelningen av rikedom.

I kolhydraterna, proteinerna och framför allt fettet (olja, mer eller mindre mättad och härdad) finns främst energin, kilokalorierna, som håller oss konsumenter levande och förutsättningen för att vara del i processen, ”producerande”. Antingen processar (”förädlar” eller som vi felaktigt kallar det producerar) vi för eget bruk och egen konsumtion, eller för att byta eller sälja. Eller processar, förändrar vi i någon annans regi, genom att tillhandahålla vår arbetskraft (energi) och får då köpkraft i utbyte. Här är hela ”cykeln” i korta drag, medborgarrollen, omvandla naturens energi till arbetskraft/köpkraft för vidare konsumtion av energi för vidare omvandling…..

Vi konsumenter omvandlar energi (ursprungligen solenergi) till arbetskraft och ”förädlar lönen” till köpkraft, som driver marknaden, näringslivet och staten med skatterna på arbete och konsumtion.

Som medborgare och konsumenter har vi behov, främst av energi och funktionsmedel, för att kunna leva och prestera. Vi konsumerar! Vår roll som konsumenter är den viktigaste och den är fundamental och basen för hela samhällets utveckling och fortlevnad. Men den rollen vill inte politikerna prata om, inte ens låtsas om! Vi är intressantare som arbetskraft (medlemmar i fackförbund och indirekt i politiska partier). Konsumtionen ses som en biroll och medborgarna ska skyddas och informeras samt beskattas både på sitt arbete och för sin konsumtion. Det gäller att vara rädd om sin häst, så den kan arbeta och går att styra.

Sysselsättningen pratar politikerna gärna om. Det var väl egentligen valfrågan nr ett, men den drunknade i gottpåsekriget, se debattartikeln om Perssons kullerbytta.

Varför vill politikerna hellre behandla oss medborgare som arbetskraft? Jo, då kan vi organiseras, styras, beskattas, utnyttjas som en bricka i det politiska spelet. Det kan man inte om man ser oss som konsumenter. Konsumenter påverkas av behov eller reklam (se vad reklamen kostar). Vi betalar nästan lika mycket för reklamen som vi betalar för våra livsmedel! Behoven är solklara, energi för fortlevnad, näring, skydd och nytta, samt eventuellt glänsa inför grannen och för självförverkligande (reklamstyrt behov).

Nu kommer jag till vad Maud Olofsson faktiskt sa i klartext om välfärd, att ”ökad välfärd kräver mera arbete.” Alla vill vi ha välfärd och det är ett mått på hur ett land och dess medborgare har det. Men vem bestämmer vad välfärd är? Här kommer politikernas värderingar in i bilden, omfördela så de mindre tillfredsställda får det bättre på de ”rikas” bekostnad. Det är en av politikernas uppgift.

Men det går inte att bara producera, om det inte finns behov som kan tillfredsställas. En del kan användas till att fylla hål och betala för gamla synder. Men i grunden är det odiskutabelt att vi måste konsumera (inklusive investera, t ex byta bil, nytt kylskåp m m) för att öka välfärden. Vi kan inte bygga välfärd genom att bara arbeta mera, processa mera. Men visst ska flera kunna jobba och somliga t o m få tillgång till ett arbete. Här finns förutsättningar för att öka välfärden, må bättre, lösa problem som vi inte haft råd med (t ex tandvård, vård av äldre, korta vårdköerna) och ge de sämst ställda och de som har sämst pension möjlighet att äta sig mätta utan att behöva köpa katt- eller hundmat. Behoven finns och arbetskraften finns, men det går då inte att göra arbete dyrare och dyrare genom att öka skattebelastningen och öka skatten på konsumtion. för att kunna betala de som inte får arbete.

Konsumenter är rationella, är osäkerheten i samhällsekonomin stor (t ex ökande räntor) då sparar man mera och konsumerar mindre. Konsumenter vill också ha mera valuta för pengarna och drivs av att hitta lägsta pris för jämförbara produkter, men påverkas också av reklamen, som ökar behoven och viljan till att köpa.

Konkurrenspolitiken är ett förödande instrument,
om dess syfte enbart fokuserar på låga priser
Fler, större och flottare butiker och ökande öppethållande skapar ökande kostnader och med lägre priser pressar man oftast ner kvaliteten. Ökad kvalitet brukar oftast vara billigare i längden, men att som skett från politikernas sida ropa på flera aktörer, nya utländska kedjor och ökad etablering är rena katastrofen. När sådana kedjor kan bryta sig in och skapa och bära förluster i miljardklassen, måste konkurrensen ses som både skadlig och illojal. Hur många arbetstillfällen har man inte bidragit till att flytta utomlands genom att göra stora internationella inköp, lockande oss konsumenter med låga priser för att sedan få betala de arbetslösa via skattsedeln? Det gäller inte bara livsmedel, tänk på hela marknaden för kläder och mode!

Ska man få en effektivare medverkan från konsumenterna, som är den rationellaste vägen - och en snabbare väg till välfärd än den politiska processen - att konsumenterna erkänns som en aktiv och viktig part på marknaden och få mera inflytande och möjlighet att påverka.

Det räcker då inte att styras av myndigheter och departement, samt av reklamen, utan att konsumenterna får bygga upp sina egna organisationer utan pekpinnar och styrning, samt att gemensamt bygga upp den kompetens som behövs för att bli kunniga och påverkande konsumenter, för en ökad välfärd.

Till exempel vinner vi inget på att jaga ”torsdagserbjudandena” för 39:90 utan det gäller att vi jämför mera. Vad sägs om en flaska 24 procent Perstorps ättika hos Willys för 9:98 medan Konsum tar 13:90 för samma vara? Det är hela 40 procent skillnad! Bortkastade pengar, om det inte är så att vi vill hålla Konsum under armarna och bortse från välfärden.

Här ligger möjligheten att vi konsumenter bättre vet vad vi behöver och vill ha, styra konsumtionen så att det blir en positiv tillväxt och inte bara en tillväxt i siffror (BNP) där rostande bilar, ökande fetma och trafikskadade medborgare bidrar till ökad materiell och finansiell tillväxt.

Omfördelning av konsumtion och omfördelning av välfärd ger också totalt en ökad välfärd. Genom att de som inte har möjlighet till en rättmätig konsumtion ges bättre möjligheter till det, minskar samhällets kostnader för bidrag och sjukvård. Totalt får alla det bättre då.

Med mera kunskaper kan flera konsumera bättre. Konkurrensen har pressat företagen att använda billigare råvaror som socker, fett, syntetiska tillsatser och utdrygningsmedel för att hävda sig på marknaden. Övervikten och fetman är idag ett problem, som kostar samhället ofantliga summor och medborgarna enormt lidande. Ett ökande medvetande hos konsumenterna och ökade kunskaper är en viktig nyckel till ökad långsiktig välfärd. Till denna uppgift kunde statliga projektmedel vara en mycket effektiv investering. Ge aktiva och effektiva konsumentorganisationer det stödet i stället för att ge myndigheterna mera pengar för att skapa fler pekpinnar.

Ibland är välfärd också att ha tid! Det får man enklast genom att inte konsumera mer än nödvändigt så att man kan sänka behovet av köpkraft, t ex laga mera av sin egen mat, reparera mera själv, vårda sin hälsa, MOTIONERA m m. De besparingar man då uppnår kan disponeras både till att minska skuldbördan och att öka den rätta och sunda konsumtionen,
t ex att betala lite mer för närproducerade och ekologiska produkter. Vi får råd till ökande välfärd.

Nu kommer den intressanta frågan: ska konsumenterna få organisera sig själva eller
organiseras med statlig styrning?

Ska fackföreningar också organisera konsumenterna? Så har skett i många länder, alltför ofta. Men kampen om högre löner rimmar inte med lägre priser. Ska vi tillåtas öka våra insikter om vad som är positivt att konsumera, för hälsa, miljö, privatekonomi och välmående samt ökad välfärd på många områden. Ska vi tillåtas påverka samhället i riktning mot positiv och nyttig tillväxt och därmed öka välfärden?

Inse att nyckeln ligger hos konsumenterna. Ökad medveten, sund och uthållig konsumtion ger ökad sysselsättning och mindre behov av att skattevägen finansiera bristen på sysselsättning, samt minska skadorna i samhället (miljöförstöring och sjukvårdsbehov) och därmed även öka välfärden.

Men var i valdebatten har vi konsumentpolitiken?

Bengt Ingerstam
ordförande i Sveriges Konsumenter i Samverkan
(Sveriges enda fristående konsumentorganisation utan band till fackföreningar och näringslivsintressen)