Från den tiden då jag var ordförande i AEC, Association of European Consumers, med medlemsorganisationer från flertalet av de dåvarande EU-länderna, känner jag Bryssel utan och innan. På den tiden kunde det bli en resa i veckan, i vart fall minst en i månaden. Det var ofta möten med EU-kommissionen, olika kommittéer och andra NGOs, men också många möten internt inom AEC och en del arbete på kontoret här nere. Senaste åren har det inte varit så många besök i denna fascinerande stad, men nu är det dags igen. Känslan är lite av att ha fått komma tillbaka till livet en stund och få chansen att återuppleva gamla favoritplatser. Den oförändrade tunnelbanan med sin brokiga folkblandning, mars i Bryssel med solsken och varma vindar som får en att känna våren bränna i ansiktet. Penséerna är redan utplanterade i rabatterna, men de distinkta herrarna med hatt har fortfarande halsdukar lite modernt slängda runt halsen.

Min favoritaffär med bakverk och bröd är borta. Den har byggts om och moderniserats och blivit en exklusiv chokladbutik med ”innecafe”. Den gamle farbrorn med hårtussar runt och i öronen , som alltid stod och skivade limporna till kunderna, för så gör man i Bryssel, och så tog han betalt utan plasthandskar på händerna, så gör man också i Bryssel, han fanns inte där mera. Han och hans butik var borta. Leonidas hette den nu.

Min snabbköpsbutik där jag köpte delikatesser ibland för luncher på hotellrummet (fick ju smaka allt jag ville då), den var sig lik, med färska jordgubbar i entrén, som de alltid har året runt. Vilka grönsaker de har, varför kommer de aldrig till Sverige? Har aldrig inköparna för våra megakedjor vari här och tittat och skämts? Rotselleri stora som handbollar, hela i lös vikt, utan plast. Rotsellerin hemma säljs i plast i små skurna klyftor, troligen som soppkrydda men inte för att äta lätt kokta i skivor med svampstuvning ovanpå, möjligen med en köttfärsbiff emellan.

Disken med förpackad fisk har blivit större och laxen gått upp i pris. Sortimentet har breddats och nu kan man hitta ”Viktoria-file” från Tanzania (den abborrliknande fisken man planterade in och som åt upp all annan fisk i Viktoriasjön ), en sorts ”tunga-file” från Östra Afrika, så visst ser man spåren av den vansinniga tidigare fiskepolitiken från EUs sida, när man gav bidrag till bygge av större och större båtar och förhandlade fram avtal med bl Afrikanska länder, som tillät rovfisket från EU-ländernas sida och som utarmade lokalbefolkningen.

Avdelningen för ”matfetter” hade blivit minst dubbelt så stor, med mycket mera blandningar med Omega-3 och hälsobudskap på paketen, många dessutom med delvis härdade fetter. Kusligt att se hur konsumenterna helt lurats in på denna diskutabla fettkonsumtion. Utvecklingen efter att kolesterolpropagandan tog fart och det billiga margarinet lanserades (med prisargumentet naturligtvis kopplat till friheten från kolesterol), resulterade i en nergång i konsumtionen av smör. Nu har man fortsatt utvecklingen från lättmargarinerna och successivt övergått till fettblandningar med mera påstått ”nyttiga” tillsatser, än en gång för att sänka folks kolesterolvärden. De ”nya” margarinerna ligger runt 100-120 kronor per kilo, nästan 3 gånger smörpriset.

Det kallas produktförädling. Varför tillåts inte inblandningen av sterolerna i smör, som då skulle kunna sänka kolesterolet? Det är i lag förbjudet, internationellt, att på något sätt manipulera smör, enbart salt får tillsättas! Vilken intressant men kuslig utveckling på fettmarknaden, som vi fått uppleva under senaste årtiondena. Och samtidigt som vi tydligen äter mera lättmargariner ökar fetman och diabetes-2 samt expanderar margarinindustrin. Det har naturligtvis inte med varann att göra, så fortsätt äta lättmargariner, råder de gamla experterna och förnekar alla nya rön som nu vänder upp och ner på gamla doktriner.

Här i ”min butik” hittade jag inte smöret längre, möjligen om jag hade letat ordentligt. Men EUs smörberg är däremot välbekant, samtidigt som importen av palmolja tillåtits öka lavinartat, utan hänsyn till skövlingen av regnskogarna i Malaysia och Filippinerna. Så visst betyder fetterna mycket i världsekonomin och på hälsoområdet. Det är inte bara en fråga om vilket klister vi ska limma fast medvurstskivan på mackan med. Det är världspolitik och global ekonomi.

Min getostaffär fanns kvar, med världens största och ljuvligaste sortiment med delikata små ”godstycken” som ”Chevinol fermentier” och de sotade färskostarna. Rena hälsokosten! Man får lust att flytta hit.

Olivoljebutiken ligger alldeles bredvid, med ett seriöst urval, både i flaskor och i dunkar, som verkligen skapar förtroende, jämfört med Stockholms nyöppnade faschionabla modebutiker för olivoljor, i exklusiva presentförpackningar och småflaskor till skyhöga priser, startade för det är på modet och lämpligt för de nya entreprenörerna som vill starta eget.

Men det finns en annan sida av ”minnena från Bryssel” och de täta resorna hit. Kan inte undgå att minnas vad det blev av allt arbetet med den europeiska konsumentorganisationen AEC?

Efter 3 år som ordförande avgick jag, dels för att det räckte med tre år och andra borde kunna ta vid, men dessutom blossade konflikten upp mellan å ena sidan de vanliga konsumentorganisationerna och å andra sidan de som hade sitt ursprung i fackliga organisationer eller var del av sådana, de som hade stora medlemsskaror och mycket pengar och alltså betalde förhållandevis stora medlemsavgifter till AEC. AEC blev beroende av dessa medlemsorganisationers stora medlemsavgifter, främst de franska, och till slut blev det pengarnas demokrati som tog over föreningsdemokratin, där varje organisation normalt skulle ha haft en röst var. Det var en bitter erfarenhet att se en organisation som så väl behövdes, helt enkelt ruttna inifrån och att det fackliga inflytandet och utpressningsaktionerna med medlemsavgifterna skulle få så ödesdigra konsekvenser. Det blev helt naturligt en fransman från den största organisationen som tog över ordförandeskapet och flyttade kontoret till Paris och sedan hörde vi andra inte mycket av ”ledningen”. 13 av medlemsorganisationerna lämnade därför AEC och kvar blev bara de ”fransktalande” och nu är AEC utkastad av EU och erkänns inte längre som Europeiskt konsumentparaply. Därför bildade vi en ny paraplyorganisation, ASECO, Alliance of Social and Ecological Consumer Organisations, med enbart engelska som arbetsspråk och kommunikation via IT och utan kontor med tjänstemän i Bryssel.

Ja det är för mig också en del av Bryssel, som jag inte kan lämna utanför i den här nostalgitrippen. Vi får väl se vad det kommer att innebära för framtiden. Vi är flera från ASECO som deltar i TACD-arbetet, men våra gamla kollegor är som bortblåsta.

Jag sitter här nu en med en klämdag, beroende på flyget och har en ledig lördag för inläsning av allt material inför konferensen.

I morgon söndag börjar det årliga mötet för TACD, Trans Atlantic Consumer Dialogue, som hålls vartannat år i Bryssel och vartannat år i Washington. Här möts många av konsumentorganisationerna från båda sidor av Atlanten och man möter även representanter från US administrationen och EU Kommissionen. Gemensamma dokument har utarbetats och dessa framläggs för de olika ”myndigheterna” på ett ”transatlantiskt” sätt. En liknande dialog finns även för näringslivet, TABD.

Jag har i många år deltagit i TACD-arbetet. En av de stora frågorna som varit uppe har varit transfettfrågan och nuvarande positionen är att alla konsumentorganisationerna nu sluter upp på kravet att helt fasa ut härdningen av matfetter. Två tunga dokument kommer att presenteras i år, dels ett om kontamineringen av GMO och dels ett om livsmedel som produceras av eller från klonade djur. Andra områden som kommer upp är förenklad livsmedelsmärkning och vilseledande hälsopåståenden, marknadsföring av livsmedel till barn. Inom området IT lägger arbetsgruppen ”Informationssäkerhet” fram ett antal dokument.

Representerar konsumenterna
I detta sammanhang får jag nu representera de svenska konsumenterna, då jag är den enda deltagaren från Sverige, så var det även vid mötet i Washington härom året. Organisationen Sveriges Konsumenter (tidigare Sveriges Konsumentråd), som säger sig vilja representera alla sveriges konsumenter, lever nu inte upp till detta. Jag representerar här Konsument-Forum, som är medlemsorganisation i Consumers International (som administrerar TACD) och som är medlem i Sveriges Konsumenter i Samverkan, som alltså på detta sätt blir representerat. Låter det invecklat? Ja men det är inte vårt fel, som uppmärksamma läsare av nyhetsbrevet SKN säkert observerat tidigare.

Ibland händer det att någon frågar ”varför går ni inte ihop i en organisation, det vore väl enklare”. Nej så enkelt är det inte. Frågorna är för många för att fösa in allt i ett bås. Dessutom har vi ju inte kvar gamla tiders monopolism och diktatur, t o m i riksdagen finns 7 partier som ska följa den demokratiska processen. Där är det ingen som vill slå ihop det till ett enda parti – för att det skulle vara enklare.

Här får min lite mer personliga krönika sluta. För mer detaljer om TACD och mötet här i Bryssel hänvisar jag nu till separat avsnitt, som du kan hitta här.