Jordbruksministern säger ofta att hon vill värna det öppna odlingslandskapet och miljövänligare jordbruksmetoder. Men när EU erbjuder nya pengar just till det vill hon inte ha dem. I sitt färska förslag till hur EU:s jordbruksreform ska tillämpas i Sverige föreslår Ann-Christin Nykvist att hela det ökade anslaget till miljöåtgärder i jordbruket ska dras in till
statskassan.

EUs jordbrukspolitik behöver förändras. De gamla produktionsstyrda stöden måste frikopplas så att lantbrukarna kan utveckla sina företag utifrån sina praktiska förutsättningar istället för utifrån stödsystemet. Samtidigt behöver jordbrukspengar satsas på att ersätta bönderna för deras insatser för miljö och landsbygdsutveckling. Om detta har det funnits bred politisk enighet i Sverige i många år.

Frikoppling är grundbulten i EU:s nya jordbrukspolitiska beslut. Men beslutet innebär också att fem procent av inkomststöden ska flyttas till riktade miljö- och landsbygdsersättningar, en summa som Sverige också får förstärka med ytterligare nationella pengar om vi vill.

Döm om vår förvåning när jordbruksministern nu presenterar sitt förslag till hur Sverige ska utnyttja denna öppning som vi alla efterlyst så länge. Hennes förslag är nämligen att de nya fem procenten inte alls ska användas till att öka satsningarna på miljö och landsbygdsutveckling, utan dras in till statskassan. När de nya EU-pengarna förstärker miljö- och landsbygdsstöden med ett par hundra miljoner vill hon istället ta bort lika mycket av den nationella finansieringen. Resultatet blir inte en bättre miljöprofil utan en ren nedskärning av jordbruksbudgeten, på ett sätt som framförallt drabbar stödet till betesmarken och de öppna landskapen.

Det här är en allvarlig plump i förslaget till ny jordbrukspolitik. Vi stöder grundtankarna, som är att börja avveckla kopplingen av stöden till viss produktion men samtidigt fortsätta reservera delar av stödpengarna för djurhållningen. Mjölk- och köttproduktionen är både den ekonomiska basen för det svenska jordbruket och den del som är viktigast för de positiva miljöeffekter jordbruket har, inte minst för bevarandet av öppna landskap och betesmarker.

Det är ännu för tidigt att säga om ministerns förslag har hittat den rätta balansen. Konstruktionen är komplicerad och jordbruksdepartementets rapport innehåller inte mycket av konsekvensanalyser. Vi behöver se ytterligare beräkningar för att bedöma om effekterna blir de avsedda på gårdsnivå. Den nya politiken måste både ge fortsatt rimliga ekonomiska villkor för jordbruksföretagen och tydliga signaler till jordbrukarna om att miljönytta och landsbygdsutveckling också är viktiga produktionsgrenar. Konsekvenserna för konsumenterna har inte heller klarlagts. Hur påverkas till exempel utbud, kvalitet och priser på svenskt kött? Riksdagsbehandlingen blir ett tillfälle att göra de justeringar i regeringsförslaget som krävs.

Men när det gäller hanteringen av de fem procenten som ska flyttas bort från produktionsstöden kan vi ge klart besked redan nu. De ska inte till Ringholms kassakista, de ska förstärka miljö- och landsbygdsprogrammen . Med sin plötsliga omsvängning i den frågan har jordbruksministern hamnat i otakt inte bara med resten av det politiska livet utan även med sin egen politik.

Så sent som i höstens budgetproposition skrev hon att det är "av hög prioritet att de omfördelade resurserna används för miljöförbättrande åtgärder". Det tycker vi också.