|
Konsumentkämpen:
"Visst kan vi påverka storföretagen!"
WTO, Världsbanken, globalisering,
transnationella företag, u-länders skuldkris. Ord som ofta dykt
upp i tidningsrubrikerna på senare tid, gärna tillsammans med
bilder från våldsamma demonstrationer. Vad har det med min vardag
att göra? undrar du kanske. Väldigt mycket, säger Martin Frid,
Sveriges Konsumenter i Samverkan. Som tror mer på förhandlingsbordet
än gatan som en plats att påverka storföretagen.
Text: Cristina Farm
WTO står för World Trade Organization,
en organisation av omkring 140 länder som bildades 1995 för att
förhandla om världshandeln. WTO är en fortsättning av de så kallade
GATT-rundorna, som förhandlade om tullar. Men WTO nöjer sig inte
med det. Frihandel är lösenordet och med en rad avtal har man
velat reglera, eller kanske man ska säga, avreglera marknaderna.
Mycket ofta till u-länders och till konsumenters nackdel. Hösten
-99 bröt ett stort möte i Seattle samman sedan u-länderna sa stopp
och belägg och krävde mer inflytande. Och sedan mer än 50 000
människor givit sig ut på gatorna i Seattle i de våldsammaste
demonstrationerna i USA sedan Vietnamkrigets dagar.
Martin Frid var där. Som representant för Sveriges Konsumenter
i Samverkan, paraplyorganisation för en rad svenska konsumentorganisationer,
ingick han i en delegation från den internationella konsumentorganisationen
Consumers International.
- Det var första gången som konsumentrepresentanter skulle få
vara med på ett WTO-möte, säger han. Vi var 34 personer och vi
var laddade till tänderna med argument. Så blev det ingenting…
Fast "ingenting" var en både spännande och otäck upplevelse.
- Hela första dagen var ministrarna inlåsta på sitt Hiltonhotell.
Vi andra höll till i en annan anläggning och kunde gå ut på stan
om vi hade våra identitetspapper på oss. Regeringen hade proklamerat
undantagstillstånd och i varje gathörn stod en polis. 50 000 människor
på gatorna… Det kändes hotfullt.
WTO är ett hus i Genève Bilderna från Seattle har kablats ut över
världen åtskilliga gånger sedan dess och kritiken mot WTO bara
växer. Den nya organisationen Attac hör till de ivrigaste kritikerna.
Martin Frid instämmer i mycket av kritiken även om han vill nyansera
den något.
- WTO är inget ont spöke; det är ett hus i Genève där människor
jobbar. Ländernas regeringar har bestämt sig för att ha den här
organisationen, så på ett sätt är den demokratisk. Organisationen
är helt enkelt vad man gör den till.
Martin Frid engagerade sig på allvar i konsumentfrågor kring 96-97
när USA ville exportera produkter med genmodifierade organismer,
GMO, till Europa. GMO kan finnas i till exempel majs- och sojaprodukter.
- Vi är emot GMO eftersom det kan slå ut de naturliga grödorna.
Vi krävde märkning av produkterna, så att konsumenterna åtminstone
hade en chans att välja bort dem om de inte ville ha dem.
Men till en början hade man väldigt svårt att få gehör för sina
krav. Enligt WTO:s regelverk skulle det här innebära ett handelshinder
för USA, en diskriminering av deras GMO-produkter gentemot andra
icke-amerikanska produkter utan GMO. Det strider mot grundtanken
i WTO; att handeln mellan länderna ska vara så fri som möjligt
utan tullhinder eller olika märkningssystem. Det finns en slags
domstol inom organisationen, DSB, som avgör olika handelstvister.
Tvisten om GMO gick dock aldrig så långt; konsumentföreträdarna
fick igenom sina krav på märkning av GMO i livsmedel.
- På samma sätt skulle något land kunna ifrågasätta vår miljömärkning
Svanen och säga att det diskriminerar deras produkter, som minsann
är lika miljövänliga, säger Martin Frid. Man talar om frihandel.
Det är en frihandel för företagen, inte för oss konsumenter. Vi
tas ifrån vår frihet; friheten att få tillräckligt med information
för att kunna välja rätt.
"Dead bodies in the street"
I höstas var Martin Frid i Tokyo och deltog som konsumentrepresentant
i förhandlingar i FN-organen FAO/WHO:s regi om regler för genmodifierade
produkter. I mars åker han dit igen.
- Vi kämpade oss till att få vara med, säger Martin Frid, inte
utan stolthet. Sådana här Codexförhandlingar kan ta åratal; det
måste de kanske göra för att allt ska gå rätt till. Men ofta känns
det motigt; enligt WTO:s avtal krävs vetenskapliga bevis för att
något är farligt innan man kan begränsa eller förbjuda det, det
krävs "dead bodies in the street". Vi menar att man också måste
ta hänsyn till människors oro och kunskaper om att saker sannolikt
är skadliga. Då hävdar vi "försiktighetsprincipen" enligt en annan
av WTO:s regler och kan få igenom förbud eller begränsningar.
U-länderna missgynnas
I WTO har varje land en röst. Men i praktiken röstar man inte.
Makten och besluten ligger hos de rika länderna: USA, Canada,
EU och Japan.
Höga skyddstullar för jordbruket är något som man vill ha bort
inom WTO. Här finns en del komplikationer.
-Vårt svenska socker exempelvis skyddas av importtullar. En import
från u-länderna skulle ge konsumenterna billigare socker. Men
under vilka förhållanden har det sockret framställts? Vi måste
kunna ställa krav på att arbetarna har haft rimliga arbetsvillkor,
att de till exempel inte utsatts för farliga bekämpningsmedel.
I dag kan vi ställa sådana krav på rättvisemärkta produkter, men
i längden måste det ju gälla allt vi köper från tredje världen.
U-länderna har tidigare försökt att ställa vissa villkor på stora
internationella företag när de etablerat sig i länderna, för att
skydda sin egen inhemska industri. Sådant förbjuds nu.
- I Kenya har den inhemska mejeriindustrin kollapsat, sedan transnationella
företag gått in och börjat sälja billigare mjölk. Kenya borde
ha fått säga nej till mjölkimport, menar Martin Frid.
Transnationella företag är en ny term för multinationella företag.
- Det är inget fel i sig med världsomspännande företag, med globalisering.
Vi lever själva i ett land som i hög grad lever på sin export
och har företag som finns i många länder. Men när avståndet mellan
tillverkare och konsument är så stort minskar ju chansen till
påverkan dramatiskt.
Utan vatten och el i Colombia
Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, skapades efter
andra världskriget för att stötta länderna i deras återuppbyggnad,
mycket med amerikanska pengar. I dag har u-länderna enorma skulder
i Världsbanken, skulder som de vill ha avskrivna för att någonsin
komma i fatt. Men för att de ska få det, ställer Världsbanken
och IMF långtgående krav på dem. I nyliberalismens anda är det
framförallt kravet på avreglering som gäller.
- I ett u-land får det absurda konsekvenser. Jag var nyligen på
en konsumentkonferens i Colombia. Här har vatten- och elverk sålts
till ett spanskt företag. Det är fortfarande bara 40-50 procent
av befolkningen som har vatten och el. Vilket intresse har egentligen
ett europeiskt företag av att bygga ut vatten- och elnätet till
en befolkning, som ändå knappt har råd att betala det?
(Källa: Råd & Rön mars 2001)
|
