Vi citerar det viktigaste här:

Vår paraplyorganisation har till sig samlat diverse organisationer som verkar för att påverka samhället i hållbar utveckling och inte enbart värna om konsumentskyddet och låga priser utan även värna om konsumenternas internationellt erkända rättigheter till viktig information
för att kunna göra medvetna och välgrundade val, rättigheterna till nödvändig och tillräcklig konsumtion samt en bra miljö. Se närmare Consumer Internationals hemsida: United Nations Guidelines for Consumer Protection
(http://www.consumersinternational.org/Templates/Internal.asp?NodeID=89647#rights)

Det nu presenterade slutbetänkandet är redan en omfattande samling förslag på vitt skilda områden och i stort sett går de åt rätt håll. Med den omfattande expertis som beretts tillfälle (även näringslivets representanter) att medverka och påverka utformningen i nuläget, känns det närmast förmätet att ta sig för att yttra sig om det som framlagts. I synnerhet med tanke på att vi som konsumentorganisation INTE beretts tillfälle att medverka under utredningens gång. I förordet står det angivet att ”kunskaper och uppslag inhämtats från bl a konsumentorganisationerna, vilket i vårt fall inte har skett. Detta anser vi vara en beklaglig brist och vi kan inte förstå motivet bakom detta då vi som konsumentorganisation både inriktar oss på en ekologisk och uthållig konsumtion samt fokuserar vilken stor roll vi konsumenter har att spela för att påverka konsumtionens inriktning i en uthållig riktning.

Allmänt
Utredningen är ett omfattande dokument med förslag på förändringar, de flesta går i rätt riktning, som vi inte avser kommentera i detalj, men vill inledningsvis framhålla ett par andra viktiga och principiella saker, som kan inverka på verkställandet av förslagen.

Det ligger en grundton i utredningen om att konsumenterna MÅSTE göra ansenliga förändringar för att vi ska uppnå en hållbar utveckling. Detta strider inte emot vår syn på förändringsbehovet i samhället. Men det är i praktiken hart när omöjligt, utan att fundamentala förändringar sker i övriga delen av samhället, både gällande den politiska delen och det som näringslivet står för. Vi kan inte begära enbart en massa uppoffringar av konsumenterna, som att dämpa sin konsumtion, handla väsentligt dyrare med tanke på miljö och gemensamma resurser när både i de politiska och näringslivssammanhangen råder en motsatt attityd, nämligen att ta för sig, stimulera felaktig tillväxt för kortsiktiga aktievärdestegringar, som i sig då ger större tillgång till riskvilligt kapital, kortsiktigt berikande av egna ekonomier, inte minst de mycket i ögonen stickande bonussystemen. Samma gäller många av de politiskt ”gångbara” besluten, där miljarderna spenderas på ett sätt som konsumenterna upplever hårresande och tyvärr ger signalen att ”här gäller det att ta för sig snabbt” vilket hämmar viljan att betala 4 gånger så mycket för de ekologiska bananerna än vad de kemikalieodlade kostar.

Om det allmänna, stat och kommun, gick före med gott exempel, t ex när det gäller att upphandla ekologiska livsmedel eller miljöbilar, så skulle det ge en signal till konsumenterna om att detta är trenden, men här brister det betänkligt. Om de stora ”konsumenterna” i både det allmänna och näringslivet initierar en utveckling i ”rätt riktning” kommer effekten att bli dubbel, både trendmässig och prismässig. När de stora konsumtionsvolymerna vänder riktning bidrar det till att prisnivåerna sänks så att även allmänheten, och de som vanligtvis inte har råd, även kan unna sig ”lyxen” att handla ekologiskt och med omtanke om andra och miljön och resurshushållningen.

Nästa problem ligger i att olika parter i samhället talar sig varma för ökad tillväxt. Det är bara vi konsumenter som talar om minskad tillväxt och viktminskning, med tanke på hälsan. Här har näringslivet under långa tider lockat oss att konsumera för mycket socker och fett, billiga råvaror, så vinsterna kunnat öka genom s k förädling. Först nu ”under galgen” och med ökad debatt och nya forskarrön, vänder företagen, lite i taget och bröstar sig över att de gör så ofantligt mycket för att vi ska få det bättre. Mest är det företrädarna för branschorganisationerna som nu när det är lämpligt skryter över insatserna som görs. Men det är fortfarande blygsamma insatser ”under galgen”. För att enklare förklara vari oliktänkandet om tillväxt ligger kan man se två väger, dels strävandena för att öka sysselsättningen för att städa upp i miljön samt reparera människor i sjukvården, vilket ger ökad sysselsättning och ökad tillväxt i BNP-mått mätt.

Den andra vägen, vilken ju är den hållbara vägen, är att genom ansträngningar för ökad effektivitet och mindre resursanvändning, uppnå ekonomiskt positiva resultat samt genom en sundare konsumtion undvika ett ökande behov av vård för välfärdssjukdomar. Denna senare form av tillväxt ligger närmare konsumenternas intressen, men här råder fortfarande ett bisarrt oliktänkande, beroende från vilken sida man yttrar sig. Denna situation verkar förbryllande för konsumenterna och även här krävs det en tydligare förändring av riktning från politikerna och näringslivet, innan konsumenterna börjar ”hänga med”. Den politiska ”apparaten” strävar att beskatta oss medborgare allt mer, för att ha mer att dela ut, givetvis på ett politiskt gångbart sätt varje gång vi närmar oss ett val. Näringslivet tar för sig så gott det går genom att höja prisnivån till ”vad marknaden tål” och förädla produkter och locka oss med mindre tidsåtgång, enklare vardag och att vara modetrendigt med i tiden. Till sitt förfogande har man den ofantliga övertalningsmaskinen REKLAMEN, som har en otvetydig påverkansfaktor som man inte med sunt förnuft eller utbildning kan motverka. Summorna som tas ut av oss konsumenter i varupriserna, vilket inte är det samma som vad företagen spenderar räknat i produktionspriser och gjorda investeringar, uppgår till 25 procent av värdet av den arbetsinsats vi måste prestera för att få nettoköpkraften med vilken vi betalar reklamen i varupriserna. En form av näringslivsbeskattning, som vi inget kan göra något åt som enskilda utan som kräver ingrepp från statsmakten och med lagstiftning. Det är tillväxt, ja men inte en hållbar sådan.

I ett sådant samhälle gäller det att jobba så mycket vi kan för att ha råd att unna oss så länge det går. Effekterna blir då ökad utslagning av arbetskraft och en verkligt ohållbar konsumtion och utveckling. Orsakerna till detta ligger inte hos konsumenterna utan de ”beskattande” parterna i samhället.

Den stora och alltid lika aktuella frågan om användningen av djur i matproduktion och som råvara i livsmedel, är dels en viktig djuretisk fråga men även en hälsofråga och resursfråga. Ser man på uppräkningen av livsmedel i förslaget så kommer frukt och grönt som ett bihang i slutet av en lång lista tillsammans med potatis (med högt GI!). Men den långa listan visar ju också hur stor del av våra livsmedel som kommer från djurriket: nötkött, griskött, kyckling, ägg, mjölk – även om utredaren helt glömt havens, sjöarnas och flodernas produktion av FISK, skaldjur, rom och alger. Det hade varit på sin plats med både en mer balanserad översikt av våra livsmedel men även att uthållighetsperspektivet belysts bättre med aspekten djurskydd.

En annan reflektion av allmän karaktär är vattenfrågan och hur vi utnyttjar vattnet för att transportera bort fekalier och urin till reningsverken, tvätta kläder och spola rent bilen men också som processhjälpmedel i livsmedelsproduktionen. Produktionen av nötkött får en obalanserad proportion i utredningen, medan frågor om alternativ till kött göms undan i hänvisningen till S.M.A.R.T. - maten. Det är bra att utredaren har med detta inslag men huvudfrågan om ökad vegetabil konsumtion och mindre processad mat är alltför viktigt för att dölja i ett delförslag. I en icke hållbar värld med stor brist på rent vatten kan inte slöseriet fortsätta som det gör. Bara för att ta ett exempel, vattenförbrukningen för att producera 1 kg nötkött i industriell form är mellan 30.000 och 50.000 liter vatten, medan samma mängd protein kan fås med baljväxter (bönor) med en vattenåtgång av endast 300 liter. Konsumtionen av mera baljväxter är ett viktigt instrument för en hållbar konsumtion, liksom konsumtionen av feta fiskar är en central fråga. Fokuset på Omega 3 fettsyran i avsnittet om produktionen av nötkött vid naturbete är inte hela lösningen och borde ha balanserats med förekomsten av Omega 3 i fisk, rapsolja, linfrö, nötter m m för att inte förstärka obalansen i utredningen med allt för mycket framhållande av extensiv ranchdrift av nötdjur. Mer synpunkter om detta i avsnittet 3.2 nedan.

Den fjärde aspekten, den globala, ligger så långt bort från konsumenternas vardag, att det inte berör utom vid plötsliga katastrofer. Utredaren ställer bl a frågan ”När ska fattigdomen utrotas?” Medvetenheten finns om att fattigdomen är en av de stora orsakerna till krisen i världen. Men detta löser inte vi medborgare en och en, eller vid tillfälliga insamlingar. Men viljan och kraven på en lösning framförs på olika sätt av ”massorna”, ibland våldsamt och ibland i organiserad form. Men hur segt är det inte för våra mäktigaste ledare att få till något som har effekt. Så länge världens ledare tillåter både mellan sig och i andra toppskikt en så förgiftande korruption av så gigantiska mått, är det för mycket begärt att vi fattiga, beskattade medborgare, ska uppoffra oss ytterligare. Många gör det trots allt, men det är mindre än en droppe i havet. Denna situation skapar vanmakt och inte stimulans till att förbättra världen i uthållig mening.

Alla förslagen i all ära, men lägg inte bördan på konsumenterna, samhällets mest utsugna och största grupp, som i praktiken har så lite inflytande att den inte tillräckligt representerats i dels utredningens referensgrupp och inte heller på ett tillfredsställande sätt tillfrågats.

I sammanfattningen talas det om att ”politiker och medborgare måste ro framtidsbåten med två åror”. Det låter vackert men då krävs det faktiskt att medborgarna tillåts kliva i båten också. Hela det civila icke-kommersiella samhället vill inget hellre än medverka till förändring, men den typen av förändring ställer inte näringslivet och merparten av politikerna upp på. Vi kan inte tycka att konsumentintressena får den rättmätiga rollen och det befogade samhällsstödet som borde ges. Inte när man betänker att av allmänna besparingsskäl drogs det statlig stödet till konsumentorganisationerna ner med 2 procent förra budgetperioden.

Fortfarande rörande sammanfattningen vill vi kort kommentera några punkter.
Under rubriken ”Ett urval av mina övergripande förslag” finns 3 avsnitt .
Under punkt 1 tas den offentliga upphandlingen upp. Vi har ovan påpekat och vill lägga till vikten av ”det goda exemplet” samt den prissänkande effekten det skulle kunna ge.
Under punkt 2 tas Konsumentkunskap i skolan upp. Vi anser att om man inte byter totalt imagen av dessa ämnen kommer området att fortsätta att vara eftersatt och töntigt. Det gäller ju baskunskaperna för livet och bör ges annan status, t ex ”livskunskaper och baskunskaper” som är förutsättningar för såväl yrkeslivet som vardagen. Det borde kunna inlemmas på ett bättre sätt i alla andra ämnen och på ett naturligare sätt. Att kunna läsa och räkna behövs för att vara en kunnig och informerad konsument, lika väl som det behövs för kassörskan bakom butikskassan. Det handlar inte bara om hur vi städar hemmet, byter blöjor eller handlar mat utan är lika mycket kemi, biologi, teknik, naturkunskap, ekonomi, tal och skrift, som vi behöver för att ta aktiv del i produktionen. Inställningen till ”hem- och konsumentkunskap” måste radikalt förändras och det kanske bäst sker genom att ändra namnet och byta inriktning i alla andra ämnen. T o m fysisk aktivitet är en fråga om uthållig utveckling.

Under punkt 3 belyses ”Konsumentverkets roll för att stimulera till hållbar konsumtion” och rådgivningens och informationens vikt. Bra och javisst! Men varifrån kommer motivationen att ta till sig informationen? Det är nyckeln till det hela och det försökte vi belysa i det ovan framförda.

Avsnittet ”Äta, bo och resa hållbart” har också 3 underavsnitt.
Under punkten 1 behandlas ”Äta hållbart” och här finns en del förslag men saknas desto mer. Det rekommenderas att satsa på extensiv svensk nötköttsproduktion. Men ska extensivt producerat nötkött kunna försörja medborgarna med mat? Visst ska det finnas men vi förstår inte hur man kan lyfta just denna fråga så uttalat. Vad gör vi åt produktionen av gris, får och lamm, vilt, fågel och ägg, om vi nu ska hålla oss till animaliesidan? Ett ofantligt stort problem och det kommer att bli större är beroendet av sojabaserat kraftfoder. Det berörs inte alls. Dels får vi sämre fettsyrasammansättning i kött, ägg och mjölk av kraftfodret, dels ökar importen och beroendet av de mäktiga sojaproducenterna och USA och vi är väl redan där, beroendet av GMO-producerad soja och Monsantos monopolställning. Om världen ska styras av ett par stora kemikalieföretag med patent och ensamrätt på utsäde genom GMO-utvecklingen kan vi sluta prata om att lösa fattigdomen i världen, rättvisefrågorna, mångfalden m m och bara acceptera att korruption och mutor är framtida legitima faktorer för den framtida utvecklingen.

Men vad värre är, var kommer ett uthålligt och hållbart FISKE in i bilden?
Den mat vi kan producera på en krympande areal, när vägbyggen, husbyggen, butikslador och parkeringar tagit alltmer yta och jord samt förstöringen av jordar och vattendrag genom intensivbruk med kemikalier och bekämpningsmedel, ger oss en mindre bas för livsmedelsutvinning. Den största ytan på vår jord är dock vatten, hav, sjöar och floder, som är ett både ”solfångare” med jättestor yta och som sköter sig själv utan att tillsätta energi, gödsel eller soja. Dessutom sköter den akvatiska naturliga produktionen sig helt själv, bara vi inte stör och förgiftar den. Det enda som krävs är att våra politiker ska sluta stödja rovfisket, hindra tjuvfisket samt stifta adekvata lagar och förordningar både för ett uthålligt utnyttjande av dessa gigantiska men snart utplånade resurser och stoppa olje- och kemikalieutsläppen som omintetgör den akvatiska produktionen, så att basresurserna kan återhämta sig. Här krävs inga sjukhus för djuren - fisken – bara ge den chansen till återhämtning.
Fisken borde på sikt kunna bli, och måste nog bli det, minst lika stor del av vår konsumtion som den landbaserade animala produktionen. Hälsomässigt skulle detta ge mycket stora fördelar med tanke på de allt mer problematiska folksjukdomarna.

Det är en stor brist i utredningen att först på sidan 50 nämns ordet ”fiskerinäring” och i uppräkningen av den svenska basmaten på sidorna 51-52 finns bara nötkött, griskött, kyckling, ägg, mjölk, spannmål, frukt och grönt samt potatis.

Detaljkommentarer
Här ska vi bara lyfta fram några detaljer för vissa avsnitt:

2.6 Förslag: Stimulera konsumentforskningen
Sveriges Konsumenter i Samverkan understryker behovet av ökade resurser till denna forskning, men efterlyser mer fokus på vad som skapar motivation och förändrade köp- och konsumtionsvanor.

2.9 Förslag: Ge Konsumentverket förstärkta resurser och en tydligare roll arbetet för hållbar konsumtion
Sveriges Konsumenter i Samverkan håller med om att förstärka resurserna till Konsumentverket för att öka informationen för att ställa om till hållbar utveckling och en mera hållbar konsumtion. Men vi efterlyser även här behovet av att stimulera motivation och engagemang från huvudaktörerna, konsumenternas, sida.

2.10 Förslag som saknas: Hur stimulera konsumentengagemanget och opinionsbildningen samt motivationen för förändring och ökat deltagande från konsumenternas sida?
Sveriges Konsumenter i Samverkan är bekymrade över att detta avsnitt saknas. I inledningen har vi velat lyfta en del principiella faktorer och orsaker till att motivationen är så begränsad.
Mängden av förslag, mestadels bra, har ändå den begränsningen att de fokuserar andra aktörers påverkan av ”målgruppen” – konsumenterna. Men konsumenternas ”MÅSTEN” måste få en annan innebörd, konsumenterna VILL och kräver och efterfrågar. Dessutom vill flertalet konsumenter engagera sig för ett mera hållbart samhälle och en uthållig konsumtion. Men så länge andra parter effektivt förhindrar utvecklingen i den riktningen (se inledningen) är det svårt att få ett ökande deltagande. När man ser hur miljarderna kan fördelas till olika behov, mer eller mindre huvudsakliga, framstår det som, ännu mer beklagligt att våra politiker och statsmakten inte insett vilken kraft som skulle kunna mobiliseras genom starkare konsumentorganisationer, med ökade resurser att höras, delta och opinionsbilda. Ett fåtal miljoner är inte rätt proportion på stöd för ett aktivt deltagande i utvecklingen för ett hållbart samhälle och en uthållig konsumtion, när belopp med flertal nollor efter spenderas på stöd till produktion, exportsatsningar för svenska livsmedel och till annan opinionsbildning.

3.1.3 Analys: Vad kommer att hända till 2010?
Sveriges Konsumenter i Samverkan kan inte dölja förvåningen att här berörs livsmedelsmarknaden och prispressen i synnerhet med några få rader. Prispressen och de allt mer försämrade kvalitetskriterierna, märkningen samt importen borde egentligen utgöra underlag för en helt egen utredning. I vart fall borde ett förslag ligga här i denna utredning. Jordbrukspolitiken berörs och förslag läggs, vi har inget speciellt att anmärka på det. Men var är Fiskeripolitiken? Som framhållits tidigare är det inte möjligt att sträva efter ett hållbart samhälle och en uthållig konsumtion utan att se både jordbruk och fiske som viktiga delar i försörjningsmodellen.
Sveriges Konsumenter i Samverkan håller i övrigt med om att certifierings- och kontroll-åtgärder för kvalitetsproduktionen ska bäras av allmänna medel och därmed skapa
konkurrensneutralitet. Vi har vid flera tillfällen framlagt förslag om detta. Det är inte förenligt med hållbarhetsmålet att straffa kvalitetssträvanden, medan produktion med kemiska
insatsmedel och billig energi dels ska få friställa arbetskraft och dels dra nyttan av lägre produktionskostnader, utan att se kvalitetsmålet som viktigt.

3.1.5 Mina förslag till åtgärder i konsumentpolitiken
Sveriges Konsumenter i Samverkan beklagar detta mycket magra avsnitt. Ursprungsmärkning är en gammal fråga som drivits inte minst av konsumentorganisationerna länge, men även av andra parter. Det gör inget att det kom med även här men så mycket annat väsentligt har utelämnats. Vi kan inte förstå däremot att ett förslag till ”Informationsstöd till svenska råvaror” platsar här under konsumentpolitiken. Såvida utredaren inte tänkt sig att stödet ges till konsumentorganisationer som kan objektivt verka för detta mål, vilket inte vare sig myndigheter eller statsmakten kan göra med tanke på EUs inställning till begränsningar för den fria handeln. Inte minst skulle det ligga oss varmt om hjärtat att arbeta för mer lokalproducerat och småskaligt, eller som vi hellre vill kalla det NÄRSKALIGT (storlek anpassad till närområdets behov).

3.2 Huvudstrategi 2: ”Hälsokött” från extensiv ranchdrift av nötdjur – ny arena för hållbara svenska livsmedel
Sveriges Konsumenter i Samverkan kan inte dölja sin förvåning att utredaren så ensidigt fokuserar på ”hälsokött” från nötkreatur. Det är i och för sig inte fel att öka denna kvalitativa produktionsform och även hänvisa till hälsoeffekterna med ökat innehåll av Omega3.
Givetvis förutsätter vi att gödningsfasen med soja i kraftfodret och kraftfodret överhuvudtaget inte förekommer. Men utredningen får en karaktär av hävdandet av särintressen när inte huvudkällan till Omega3 – fisken – omnämns med ett enda ord. Det är på inget sätt acceptabelt att utnyttja Omega3-argumentet så ensidigt och klart missvisande. Dessutom klarar vi inte livsmedelsförsörjningen enbart genom att släppa ut ett antal kossor på bete. Det hade varit på sin plats att mera balanserat framställa livsmedelsproduktionen och dess problem samt möjligheter. Släpp gärna ut korna på bete men bortse inte från den akvatiska produktionen med dess förnämliga både proteiner och fettsyror och lägre krav på insatsmedel.
”Hälsokött” kan komma från nötdjur men är huvudsakligen en benämning på kött från fisk.

3.3 Huvudstrategi 3: Öka andelen ekologiskt certifierade livsmedel
Sveriges Konsumenter i Samverkan ställer sig helt bakom denna strategi. På sikt finns det ingen annan möjlig produktionsform om vi ska prata om uthållighet. Kanske får man se utvecklingen på sikt och i steg, men riktningen är odiskutabel. Attackerna från det konventionella håller bör bemötas med mera kraft och forskningen på området måste åter stimuleras och inte läggas ner som nyligen skett. Åtgärder bör sättas in för att främst på köttsidan utjämna prisskillnaderna för att stimulera övergången från konventionellt till ekologiskt kött.

Resterande avsnitt måste vi beklagligtvis avstå att kommentera p g a resurs- och tidsbrist.

Vi vill även hänvisa till vårt tidigare remissvar över delbetänkandet, då många av förslagen och synpunkterna där inte i nämnvärd grad kommit fram i det nu lagda slutbetänkandet.

Avslutningsvis
Med hänvisning till de inledande principiella synpunkterna, vill vi än en gång understryka, att utan kraftfulla och synbara förändringar ifrån såväl det politiska etablissemanget som från näringslivets sida kan man inte förvänta sig att konsumenterna ska ta på sig hela ansvaret, inte ens delar av det. Det krävs hållbarare och uthålligare tankar bakom dessa parters agerande och uppträdande och synbara förändringar för att konsumenterna ska se trovärdigheten och den uppriktiga viljan och därmed få förtroende för vidtagna och alla de förnämliga förslag som läggs i denna utredning.
Det krävs också att konsumentkrafterna inte bara ses som en målgrupp för andras insatser utan en stor och viktig part i förändringsarbetet, som bör få adekvata resurser, lika väl som de andra parterna, antingen de tar, inkasserar eller får dessa sig tilldelade.