Sveriges Konsumenter i Samverkan - för ökat konsumentinflytande - Älvängen 2000.12.16 Till KRAVs regelansvariga Remissvar ang Krav-regler 2002 A. Bakgrund Sveriges Konsumenter i Samverkan har en lång tid bevakat tungmetallinnehållet i konsumentprodukter, främst då livsmedlens kadmiuminnehåll. Just kadmiumfrågan anses av många, bl a njurforskare, Riksförbundet för Njursjuka samt oss själva vara allvarlig. Vi har erfarit att många andra producenter av konventionella livsmedel tillmäter frågan stor betydelse. Vi förutsätter att KRAV är väl förtrogen med de medicinska aspekterna av kadmiumfrågan. (Se Appendix I) KRAVs hittillsvarande tungmetallpolitik har enligt vår mening visat avgörande brister som det är hög tid att åtgärda. B. Grundläggande tanke Grundtanken i det ekologiska jordbruket är väl ändå att nå uthållighet genom förfinade flöden av växtnäring, mikronäringsämnen, metaller m m. Att nå balans i åkerjorden genom cirkulerande flöden. I denna bild skall inga utifrån kommande tungmetaller behöva tillföras odlingen. Att vi i praktiken inte kan nå ända dit hänger samman med entropilagens allmänna giltighet. Men den ekologiska odlingen måste ändå visa på en tungmetallpolitik som är bättre eller väsentligt bättre än den konventionella odlingen. Vårt intryck är att KRAV för en politik som tyvärr är sämre eller mycket sämre än det konventionella jordbruket. Detta kan i värsta fall leda till att konsumenterna snart letar sig tillbaka till konventionellt odlade livsmedel genom lägre halter av skadliga tungmetaller. C. Bilaga 5 KRAV-odlingen har i många år grundat sin tungmetallpolitik på Bilaga 5 "Tillförsel av tungmetaller till åkermark". Hela denna tabell är grotesk och tyder på att KRAV en gång drogs med i slamförespråkarnas propaganda. De olika metallerna och deras nivåer påminner starkt om slamgränsvärdena vid 90-talets början - dock halverade på några punkter. Vi får innerligt hoppas att inga av KRAVs produkter framställs under dessa förhållanden. Om tungmetalltillförseln i verkligheten är (mycket) mindre än så, så finns av bara detta skäl anledning att ändra gränsvärdena. Låt oss undersöka vilka mängder metaller som kan tillföras per ha o år om vi vill hålla åkermarken i balans. Man brukar se på en enskild hektar och undersöka hur mycket som förs bort med grödan. Det finns flera redovisningar av bortförsel med gröda. I SNV Rapport 3620 "Agricultural use of Sewage Sludge" anges t ex från det intensiva jordbruket: Tillförsel/bortförsel g/ha o år Metall Bortförsel KRAV-tillförsel Luftnedfall Cd +- 0,3 1 0,3 Cr nära 0 50 15 Cu 80 500 10 Hg nära 0 1 0,1 Pb nära 0 50 10 Zn 300 700 50 I verkligheten är den redovisade bortförseln fiktiv. En del av detta stannar kvar på gården och återgår till åkern. (Det är oklart om halm och annan växtmassa är inräknad). Det som verkligen förs bort från vår odlingsmark är långt mindre än detta. Ca 80 % av skörden blir foder för djur. Det mesta av metaller som finns angivet som "bortförsel" stannar alltså kvar på åkermarken någonstans, som gödsel, halm och växtrester, som avfall från livsmedelsindustrin etc. Av de ca 1.500 kg Cd som årligen tas upp ur våra åkrar hamnar endast ca 50 kg hos människan via maten och ca 20 kg i kompost/soppåsarna. Mycket litet metaller försvinner med dränvatten och liknande. Av detta kan vi dra slutsatsen att ytterst litet metaller förs bort från jordbruksmarken och det finns inte på långa vägar plats för de mängder som KRAVs tabell förutsätter. Allt detta måste tolkas så att KRAVs tungmetallpolitik tillåter en fortgående ökning av halterna i sin odlingsjord och därmed i sina produkter. På grund av luftnedfallet finns helt enkelt inget utrymme för Cd-tillförsel alls, om KRAV inte vill se en successiv ökning av sina kadmiumhalter i odlingsjord och produkter. Jämfört med det konventionella jordbruket är detta oacceptabelt. Om man använder t ex NPK från Hydro Agri AB, så blir tillförseln långt mindre än den godkända KRAV-tillförseln. Kadmiumtillförseln blir med 10 kg P per år som giva ca 0,02 g/ha och år med NPK. Det som nu händer är att kadmiumtillförseln i KRAV-odlingen sannolikt är större eller mycket större än tillförseln i det konventionella jordbruket. Det är bara en tidsfråga innan detta kan avläsas i produkternas innehåll - kanske detta redan är fallet? Vidare saknas en rad ämnen som borde vara reglerade. Det kan gälla silver, volfram, platina och uran i tätortsavfall, men också järn och aluminium. I apatit och råfosfat måste exempelvis fluor, thorium-232 och radium-226 analyseras och begränsas. D. Ny syn på ett uthålligt kretslopp Men vi vill kraftigt ifrågasätta om en rad produkter som inte har sitt ursprung i jordbruket över huvud taget skall föras dit. Det gäller många av dem som räknas upp i 4.3. Alla de metaller som dessa produkter för med sig - oavsett halt - bidrar till en oundviklig ökning av metallmängden i den odlingsbara arealen. Denna nya insikt gör att odlingsmarken i fortsättningen måste ses som ett avgränsat system - ett "fort" - som inte skall kopplas ihop med tätorten (kompost och slam), med skogen (papper), med tätortens parkavfall, med industrins processavfall etc. Denna stora fråga borde beredas utrymme i en större utredning och få genomlysning hos er. Sannolikt måste en rad grundläggande ställningstaganden omprövas? Bland de direkt förkastliga gödselmedlen som nämns i förslaget finns slam från trekammarbrunnar 4.3.4. Det kan inte ha undgått KRAV att de näringsämnen som finns i detta slam är oerhört förorenade av tungmetaller, t ex kadmium. Cd/P-kvoten kan ligga upp mot 125 ppm medan källseparerad urin ligger vid 3 ppm och NPK vid 2 ppm. Den okunnige kan tro att trekammarbrunnen visar på ett bättre slam än ett kommunalt reningsverk. Det senare är i så fall bättre med en Cd/P-kvot vid ca 40. Orsaken till trekammarbrunnens dåliga slamprodukt är att näringsämnen lätt följer med det avskilda vattnet då det saknas fosforfällning, medan kadmium och andra metaller fastnar i slampartiklarna. Möjligen kan trekammarbrunnen ses som en renare av avloppsvattnet, där det utgående vattnets växtnäring kan spridas, medan föroreningarna stannar i slammet? E. Också kvalitativa krav på gödselmedel I de nya tankar som gäller en uthållig livsmedelsframställning har metallhalten i gödselmedlet (kvantitativt krav) mindre betydelse än de kvalitativa kraven. Om en ko vid en KRAV-gård betar på en äng och släpper sin gödsel där, så går metallerna i ett kretslopp. Ingen haltökning i åkerjorden kommer till stånd - oavsett halten i gödseln. Detta är ett viktigt konstaterande. Även om tillförseln med denna gödsel och med många kor på ängen skulle bli större än mängderna enl Bilaga 5 så sker ingen ökning, och bilagan skall inte tillämpas så länge metallerna cirkulerar på samma areal. Men i samma ögonblick som gödseln från en närliggande gård sprids på en djurlös KRAV-gård är vi illa ute. Den fosfor som finns i stallgödsel innehåller både N, P, K och metaller. Fosforn är betydligt mer "förorenad" av exempelvis Cd än konstgödsel. En systematisk användning av stallgödsel medför att betydande mängder Cd flyttas från djurgården till KRAV-gården. Den senare får en fortgående ökning i sin jord medan djurgården, om han odlar sitt eget foder, får en minskning eller oförändrad halt i jorden. Detta kvalitativa synsätt leder till att KRAVs regelsystem måste förfinas, så att metaller som cirkulerar skall räknas bort, medan de som går över gårdsgränsen skall inte bara begränsas som hittills, utan faktiskt måste minimeras så nära noll det går. Man måste kvalitativt sett egentligen skilja mellan tre olika typer av metaller: 1. Metaller som cirkulerar inom egna gården. (Exv gödsel från egna betande kor) Metaller som cirkulerar inom jordbrukssystemet (Exv foder, gödsel, halm, växtrester m m över gårdgränsen, men även urin/avföring, slaktrester, från restauranger, livsmedelshandel etc). Leder ofta till obalans mellan plats för upptag och plats för återförsel. Principiellt acceptabelt om fördelningsproblemet kan bemästras. Metaller som transporteras in till jordbrukssystemet. (Exv konstgödsel, råfosfat, apatit, kalk, parkavfall, papper, torv, alger, aska etc) Pkt 3 måste ha ytterst restriktiva gränsvärden nära noll för metaller - denna intransport av metaller måste upphöra. Pkt 2 kan tillåta sig ha mindre restriktivitet. Här är viktigt att man försöker bryta ensidiga flöden, t ex genom att produktionsinriktningar med tiden byts, så att flödena ändrar riktning - om nu detta är möjligt. Pkt 1 Väl genomförda är dessa kretslopp av metaller det enda riktiga, som kan ge oss uthållighet och våra barnbarn friska njurar. Alla insatsvaror som nämns i 4.3 måste grupperas och regleras i enlighet med ovanstående. KRAV-odlingen borde snarast föra in dessa tankar och bli föregångare och vägvisare för det konventionella jordbruket. F. Kadmium i KRAV-märkt mjöl För något år sedan råkade potatisodlarna ut för ett bakslag då potatissorten Bintje pekades ut som särskilt benägen att ta upp kadmium. Där fanns osålda lager för över 100 miljoner kronor. Även om reaktionerna från konsumenter var yrvaken och drastisk, visar den att stora ekonomiska värden står på spel om konsumenterna ändrar inköpsvanor. Att konsumenterna generellt sett väljer de produkter och fabrikat som har exempelvis de lägsta kadmiumhalterna är helt legitimt och i enlighet med det hälsopolitiska målet att sänka svenskens intag av kadmium. Det gränsvärde för Cd i spannmål som nämns i 2.3.8 kan på inga villkor godtas av konsumenterna. Halten 100 mikrogram/kg skulle innebära att ett normalintag på 60 kg spannmål per person och år, skulle tillåtas ge oss ett dagligt intag av ca 17 mikrogram/dygn. Att ett enda livsmedelslag skulle tillåtas överskrida det beräknade totala medelintaget i Sverige på ca 15 mikrogram/dygn och person är orimligt. Normalt räknar vi med att spannmålsprodukter står för ca 40 procent av normala kadmiumintaget, dvs ca 6 mikrogram per dygn. Om KRAV vill vara bättre än det konventionella jordbruket bör man kunna lägga sitt gränsvärde vid den faktiska Cd-halten för normal "industriodlad" spannmål - forslagsvis 30 mikrogram per kilo. En annan väg är att deklarera den faktiska kadmiumhalten på förpackningen eller alternativt att presentera en "Högsta halt" som produkten inte överskrider. I sammanhanget kan nämnas att medelvärdet för halten i vår mat ligger vid ca 15 mikrogram per kilo. Nämnas skall också att ett stickprov som Sveriges Konsumenter i Samverkan gjort på ett konventionellt odlat danskt mjölprov ("AMO") visade på en halt lägre än 20 mikrogram per kg. (Samma resonemang kan föras angående potatis som också står för ca 40 % av vårt kadmiumintag.) G. Redovisning av KRAV-odlingens kadmium/fosfor-kvot Kemikalieinspektionen har presenterat beräkningar över hur många nya fall av njurskada som kommer att tillkomma i framtiden, beroende på val av fosfor och dess renhet från kadmium för odlingen av vete. En låg kvot leder till att ökningstakten av kadmium i odlingsjord och vetemjöl är låg och tillkommande fall av njurskada är lägre. Vid större kvot tillkommer väsentligt fler fall. Ett utdrag ur tabell 2, sid 112 i "The Economics of the Swedish Policy to Reduce Cadmium in Fertilisers", KEMI 1997: Kadmium/fosfor-kvot Uppskattad förekomst av njurskada, antal nya samt 25 kg P/ha o år fall orsakad av kadmium efter 100 år __________________________________________________________ 5 ppm 2.100 25 ppm 4.600 50 ppm 7.500 140 ppm 19.000 Det groteska i hittillsvarande gränsvärde för tillförsel av kadmium vid 1 g/ha och år blir uppenbart av följande: - Om denna tillförsel paras med 25 kg fosfor per ha o år, så motsvarar detta en kadmium/fosfor-kvot vid 40 ppm. Detta skall jämföras med NPK som har 2 ppm och källseparerad urin som har 3 ppm. Det höga gränsvärdet kan således i värsta fall få 6.000 nya framtida fall av njurskada på sitt samvete. Det skall också tilläggas att beräkningen bygger på förutsättningen att det gram kadmium som tillförs, importeras över gårdsgränsen exempelvis med apatit eller stallgödsel. Kommer kadmium från den egna arealen (egen djurhållning) hålls kadmiumhalten i balans. H. Sammanfattning av vårt förslag till ändring 1. Arbeta om avsnittet om gödselmedel 4.3. Basera detta på en förfinad och restriktiv politik när det gäller tungmetaller i gödselmedel, odlingsjord och produkter. 2. Byt ut Bilaga 5 mot ett restriktivt regelsystem med kvalitativa aspekter, som baserar sig avsnitt D och E. Fler metaller och grundämnen måste bevakas. 3. Uteslut trekammarbrunnsslam 4.3.4. 4. Inför ett gränsvärde för Cd i KRAV-godkänd spannmål för humankonsumtion vid förslagsvis 30 mikrogram/kg. 5. Märk mjöl- och potatisförpackningarna med faktisk halt eller en "Högsta halt" 6. Ange med vilken högsta kadmium/fosfor-kvot som vete och potatisodling får ske. Avslutningsvis hoppas vi innerligt att KRAV förbättrar och arbetar om sin tungmetallspolitik. Den måste vara överlägsen det konventionella jordbruket. Som konsumenter känner vi motvilja mot att offentligt kritisera det ekologiska jordbruket. Vår strategi är att försöka påverka KRAV direkt på detta sättet. Vi hoppas samtidigt att era produkter håller exempelvis lägre kadmiumhalter än i det konventionella jordbruket. Om förändringar uteblir och det visar sig att Cd-halter i mjöl, potatis och andra livsmedel är högre än hos det konventionella jordbruket kommer vi i ett besvärligt läge som ingen vill hamna i. Sveriges Konsumenter i Samverkan Bengt Ingerstam Gunnar Lindgren Ordförande Sakkunnig Appendix I Kort om kadmium: - 10.000-tals svenskar beräknas redan idag ha begynnande njurstörningar på grund av intag av kadmium i livsmedel. Bland dem finns sannolikt konsumenter av KRAV-produkter. - Kvinnor med järnbrist - bl a beroende på menstruation i fertil ålder - tillhör riskgruppen liksom högkonsumenter av vegetabiliska livsmedel. - För varje ytterligare kilo kadmium som tillförs befolkningen med livsmedel kan vi vänta 2.200 nya fall av njurskada. - Vete och potatis står för ca 80 % av normalsvenskens intag av kadmium. - Om gödselmedel - som inte har sitt ursprung i åkermarken - skall användas måste den vara extremt ren från kadmium, annars ökar förekomsten av njurskada med tiden. - Vid olika grader av förorening av sådan gödsel finns beräkningar som anger förekomsten av nya fall av njurskada i framtiden.