Sveriges Konsumenter i Samverkan
- för ökat konsumentinflytande -


 


REMISS           2002-05-30


Till: Miljödepartementet
Enheten för kretslopp och näringsliv
103 33 Stockholm



Synpunkter på remiss av betänkande Resurs i retur
(SOU 2001:102)


Dnr: M2001/4953/Kn och M2001/5278/K
n


Sveriges Konsumenter i Samverkan vill lämna följande förslag och synpunkter på betänkandet från ett konsumentperspektiv.

Vi noterar att utredaren fått i direktiv att bl a "undersöka konsumenternas möjlighet till och faktiska deltagande i systemet". Vi ser detta som en nyckelfråga. Det är korrekt att många konsumenter är missnöjda med dagens system, bl a för att ingen frågar konsumenterna hur de skulle vilja förbättra systemet. Som passiv mottagare av olika lösningar kan en konsument inte känna delaktighet i systemet som helhet. Alldeles för länge har konsumenterna uppmuntrats att köpa mera, utan att det blivit enklare att återvinna förpackningsmaterial m m. Vi tror dock att utredningens fokus på producentansvaret är betydelsfull och skulle gärna vilja delta i en fortsatt diskussion om konsumentansvaret.


Synpunkter och förslag

Många konsumenter upplever att återvinningsplatserna har en rad brister som vi menar riskerar att leda till uttröttning och irritation:

* för få
* töms för sällan
* städas för sällan
* smutsiga behållare
* trasiga behållare
* glassplitter och metallskrot på marken
* otydlig information
* obefintlig information till invandrare

Vårt förslag
är att branscherna och kommunerna måste sätta upp och följa vissa regler och standarder för hur en trevlig och attraktiv återvinningsplats ska se ut.


Problemen i glesbygd och mindre orter behöver lösningar. För tyngre förpackningar, särskilt glas, är det lämpligt att utreda om det ur miljö- och resursperspektiv går att finna lösningar så att konsumenterna slipper köra långa sträckor med sina förpackningar till en central återvinningsplats. För pensionärer och konsumenter utan bil samt för handikappade är frågan om tyngre förpackningar ett mycket stort problem.


Vårt förslag är att speciella glasåtervinningsbilar kör runt i glesbygd och mindre orter enligt schema, för att på ett effektivt sätt lösa detta insamlingsproblem.


Pantsystemet (3.7) är ett mycket viktigt system trots att det finns brister, vilket är tydligt för alla att se, eftersom allt fler plastflaskor och aluminiumburkar ligger och skräpar på gator m m utan att någon ser ett värde i att plocka upp dem och återvinna dem. Producenterna tjänar på att sälja drycker i dessa förpackningar, vilket leder till ett dyrare literpris för konsumenten, samt mer förpackningar. Vi menar att producenterna måste ta ett större ansvar för de små förpackningarna. Panten på 1 kr per flaska och 50 öre för aluminiumburk är för lågt. OBS att panten för aluminiumburkar varit oförändrad sedan 1987! En högre pant kan även få effekten att bryta konsumtionstrenden och minska resursslöseriet.

Vårt förslag är en betydligt högre pant, särskilt på de mindre plastflaskorna och burkarna, så att barn och ungdomar finner det lönsamt och attraktivt att samla in burkarna.


Stålburkar måste också omfattas av pantsystemet. Importen från länder där stålburkar är populära är ett faktum som branschorganisationerna inte kan bortse från. Att denna import är "svart" är inte från konsumentperspektiv ett skäl att stålburkar inte ska omfattas av pantsystem. De finns ju till salu i landet. Illegal import av andra förpackningar som inte omfattas av pantsystem, t ex 2 liters Å-PET, måste också åtgärdas.

Vårt förslag är att även stålburkar m m ska omfattas av ett pantsystem.


Symbolerna på plastförpackningar är obegripliga för konsumenterna. En bra sammanställning finns på följande hemsida: http://www.plast-kemi.se/recy/symboler.html

Vårt förslag är att symbolerna bör förklaras genom en nationell kampanj.


Pappersåtervinningen är ett växande problem eftersom allt mer reklam delas ut i våra brevlådor. Det är vi konsumenter som betalar för reklamen genom priset på varorna och tjänsterna. Det är en brist att utredningen inte tar upp problemet med onödig reklam. Reklamföretagen borde delta i återvinningsarbetet genom avgifter och påverkas att utveckla andra kanaler än de pappersburna för sina kunder. Reklambranschen tar idag inte sitt ansvar och bör särskilt pekas ut som en aktör som måste ta ett större producentansvar.

Vårt förslag är att hushåll uppmuntras genom en nationell kampanj att "stoppa reklamen" genom att sätta upp klistermärken på sina brevlådor.



Batteriåtervinningens mål om 95% är inte tillräckligt. Vi anser att man bör höja målsättningen och utreda var de 5% som inte samlas in har hamnat och vilka miljöeffekter det kan få på lång sikt.

Efter de stora miljöproblemen i samband med branden 13 juli 2001 vid Boliden Bergsöe i Landskrona, som är Nordens enda anläggning för batteriåtervinning, vill vi tyvärr påpeka att betänkandets bild av batteriåtervinning (sid 259-260) och bedömningen (sid 262-263) är felaktig och grovt missvisande. Med tanke på att bilbatterikonsumenten betalar ca 30 kr per bilbatteri i miljöavgift måste högre krav kunna ställas på denna unika anläggning. Konsumenternas förtroende kan allvarligt hotas av ytterligare olyckor.

Ca 14 000 ton batteriråvara förvarades i lagret vid branden i Landskrona. Släckvatten släpptes vid branden ut i hamnen. Även släckmetoderna har fått omvärderas. Gaserna och utsläppen (t ex aska) i samband med branden har inte kunnat analyserats ordentligt, men man fann att det mest var plasten som brunnit, och att vidden av t ex kadmium- och blyutsläppen inte gått att bedöma. För närvarande byggs ett nytt lager. Kommunen hade tidigare en portabel DOAS-mätutrustning som man tvingades sälja av besparingsskäl. Den fastmonterade mätutrustningen råkade vara urkopplad p g a ombyggnad vid brandtillfället.

Vårt förslag är att batteriinsamlingen och hanteringen ses över grundligt och att målsättningen för återvinningsgraden höjs.



Andra synpunkter

Vi noterar att betänkandet (sid 83) påstår att EU-direktivet (1986/278/EEG) om användningen av avloppsslam har som syfte "att öka användningen av slam i skogsbruk och som jordförbättringsmedel". Vi motsätter oss att slam från reningsverk används i jordbruket och anser inte att det ska få användas för produktion av livsmedelsgrödor. Bakgrunden till vårt synsätt är halterna av tungmetaller och andra gifter vilket anrikas i jordarna. Slam ska inte ses som en resurs som ska gå i retur. Det finns ett starkt behov att begränsa detta framtida miljöproblem som även kan ge hälsokonsekvenser, t ex fler njurskador p g a kadmium. Samhällsekonomiskt är det inte klokt att kalla detta "kretslopp". Vi anser att avloppsslam måste förbjudas helt.

Att förorena ett kretslopp och sedan hävda kretsloppsprincipen är en argumentation som är oseriös och slamspridningen är ett förbluffande tillväga gångssätt för att kortsiktigt lösa kvittblivningsproblemet äventyrande generationers hälsa och åkermarkens utarmning. Det kan inte anses förenligt med försiktighetsprincipen och därför måste konsumenternas röst få höras tydligare och hänsyn tas till oss som ska äta maten. Framtida generationers rätt till produktion av säker mat måste respekteras.

Vi noterar att EU-kommissionen under våren 2002 lagt ett förslag om att EUs jordar ska skyddas vilket vi välkomnar.

Ett problem som nyligen börjat uppmärksammas är läkemedelsrester som följer med urin och avföring och kan bli ett hot mot dricksvattenförsörjning och infektionsbekämpning. Experter varnar för att flertalet läkemedel, inklusive p-pillerrester, utsöndras med urinen, ofta i aktiv form. En stor del av de mer än 1 000 ton aktiv läkemedelssubstans som konsumeras i Sverige varje år når avloppsnäten och reningsverken, och har då kvar sin effekt på levande organismer. Till detta kommer den spridning av djurläkemedel som sker inom jordbruket direkt i den livsmedelsproducerande miljön. Detta är grunden till att läkemedel är ett växande miljöproblem som hotar både dricksvatten och vattendrag (sjöar, hav).

Sverige bör driva frågan i EU för att få till stånd en gemensam lagstiftning kring denna problematik. Kravet på miljökonsekvensanalys måste föras in i EU:s direktiv om ändrade gemenskapsregler för humanläkemedel (COD 2001/0253) respektive veterinärmedicinska läkemedel (COD 2001/0254). Vi anser att läkemedlens livscykel måste bli miljöanpassad och att miljökonsekvensanalys ingår i myndigheternas krav på nya läkemedel innan de godkänns.

Frågan om det finns ett helhetsperspektiv för källsorteringen (3.10.6) är mycket intressant. Konsumenternas åtaganden är frivilliga. Vi ser gärna ett ökat fokus på konsumentansvaret. Vi håller med om att fastighetsnära insamling är en lösning som också ger bättre möjligheter för den enskilde konsumenten att se effekterna av den kollektiva konsumtionen i närheten. Vi anser att problemen med i-ländernas överkonsumtion och ohållbara konsumtionsmönster, som identifierades redan 1992 i Rioavtalets Agenda 21, kapitel 4, bör lyftas fram och synliggöras på lokal nivå.

Forskningen verkar vara bristfällig (sid 282-283). Målsättningen bör vara att inte fokusera enbart på vikt när det gäller hushållens avfall, utan på vad det är som kastas i sopsäcken. Vi anser att forskningen kring sopor bör riktas kring kvalitet, och inte bara fokusera på kvantitet.

Omvärldsutvecklingen och särskilt kunskapen om konsumenterna (sid 341-342) är viktiga pusselbitar för att avfallshanteringen och återvinningen ska fungera. Vi håller med om att individuell anpassning är nödvändig. Med över 1 miljon invandrare är det heller inte längre så att "svenska" värderingar styr beteendet. Det är också ett faktum att konsumtionsmönstren kommer att fortsätta förändras, dock inte bara så snävt definierat som i betänkandet (sid 341-342). Vi saknar en konsumentpolitisk inriktning på betänkandet, som skulle ha behövt samråd med andra utredningar på detta område.


Sveriges Konsumenter i Samverkan har t ex i olika sammanhang infört begreppet "konsu-mindre" som motvikt till begreppet "konsu-mera". Vi tror inte att rörelser som Attac (sid 344) kommer att bli så betydelsefulla i framtiden medan vi hoppas att fler kommer att engagera sig i konsumentorganisationer, både på lokal och nationellt nivå. Detta är i linje med slutbetänkandet från konsumentpolitiska kommittén, "Starka konsumenter i en gränslös värld" (SOU 2000:29) där vår ordf. Bengt Ingerstam deltog som expert.

Betänkandets syn på vegetarisk kosthållning är felaktig. Att "mängderna organiskt avfall ökar" är inget problem eftersom det går att kompostera. Den stora fördelen med minskad köttkonsumtion är att ca hälften av världens spannmålsskörd går till djurfoder, vilket är ett ofantligt resursslöseri globalt sett. Köttproduktion slukar stora mängder energi och vatten: för att ta fram 1 kg potatis behövs 500 l vatten, men för att ta fram 1 kg nötkött krävs 50 000 - 100 000 l vatten. Ett tunnland bönodling kan livnära (räknat bara på proteinproduktionen) en person över 2000 dagar medan samma areal med köttdjursproduktion endast försörjer en person 70 dagar. Se SKIS bok om bönor i världsperspektiv, "Dessa fantastiska bönor" (www.konsumentsamverkan.se).

Att fortsätta äta kött i den omfattning som vi idag gör är inte förenligt med en miljö- och resursmässigt hållbar utveckling. Gentemot kommande generationer har vi en skyldighet att åtgärda detta problem. Vi anser att jordbrukspolitiken måste förändras från intensiv och kvantitativ produktion till kvalitetsinriktad produktion med konsumenternas intresse som viktigaste mål.