REMISS

Till: Jordbruksdepartementet
Konsumentenheten
103 33 STOCKHOLM

Den framtida konsumentpolitiken (Ds 2004:51)

Sveriges Konsumenter i Samverkan har beretts tillfälle att yttra sig över rubricerade promemoria och översänder här våra synpunkter.

Vi vill börja med att citera Ebba Lindsö från Svenskt Näringsliv som i sitt pressmeddelande nyligen sa följande:
"Sverige står inför både stora och svåra utmaningar. Näringslivet måste samlas för att med kraft tydliggöra vad som måste ske."

Om näringslivet har så uppenbara problem med att organisera sig för ökat inflytande är det ju förståeligt att vi på konsumentsidan har liknande problem. Samtidigt kan man konstatera att behovet för oss att samlas är minst lika stort. Kanske också viktigare, då vi ju är köparna som bestämmer vad svenskt näringsliv ska producera.

Inledningsvis skulle vi vilja fastställa att konsumenter, som ju är vi alla medborgare, med eller utan rösträtt och oavsett ålder, kön eller religion och partipolitiska sympatier, är den odiskutabelt största gruppen i samhället. Det är ju vad man brukar åsyfta när man lite vagt uttryckt hänvisar till "hushållens konsumtion", som den grundläggande faktorn för "att hälla hjulen igång". Utan konsumtion får vi ingen produktion och därmed sysselsättningsbaserad produktion. Vi vill då understryka att utan en väl informerad och konsekvensmedveten konsumentskara får vi heller ingen hållbar utveckling. Konsumenterna har alltså nyckelrollen när det gäller uthållig utveckling, välstånd och socialt goda förhållanden. Ibland brukar man benämna det med "politisk konsumtion" men vi vill hellre kalla det "konsekvens- medveten konsumtion". Vi anser att detta omfattar såväl den konsumtion som bygger på vad vi köper eller byter oss till såväl som det vi själva producerar, i hemmet eller i trädgården eller tillvaratar genom t ex fiske, jakt eller bär- och svampplockning i skogen. Konsumtion är alltså inte enbart den snäva funktionen att bruka eller tugga i sig det man köpt och burit hem i en kasse.

Konsumtionen har också andra aspekter än bara att köpa så billigt som möjligt, vilket olyckligtvis alltför länge fokuserats, även med hjälp av myndigheter som ser konkurrensfrämjandet som det viktigaste. Konsumenter med viss medvetenhet köper t ex inte tysk mjölk, fast den är billigare för medvetenheten finns om att man då bidrar till att exportera arbetstillfällen, slår ut svenska lant- och jordbruk samt favoriserar en djurhållning som vi i Sverige inte tillåter p g a att vi har hårdare krav enligt lagstiftningen. Vikten av att låta omsorgen om djur tränga igenom i konsumtionspreferenserna är mycket väsentlig, då vi inte kan nå en hållbar utveckling utan att dessa värderingar tas med.

Vi har också klart för oss att "vi blir vad vi äter", alltså att konsumtionen via munnen har effekter på våra kroppar och vår både kortsiktiga och långsiktiga hälsa. Inte minst i dagarna har folkhälsoproblemen fokuserats och är ett stort samhällsproblem som kostar oss ofantliga summor pengar och en mängd lidande. Orsaken är bl a brist på kunskap, dåliga vanor, häftig reklam och exponering och en industriell produktutveckling av våra livsmedel, som mer syftar till tillväxt i företagens balansräkningar (och landets BNP) än ökat välstånd och socialt acceptabla former i samhället.

Vi har också mycket klart för oss som konsumenter att vår konsumtion belastar vår gemensamma miljö, som i sin tur negativt påverkar oss på olika sätt, även hälsomässigt.

När man läser om vissa klädimportföretags fantastiska resultat och utdelning på aktierna, som kan berika ägaren med flera miljarder bara under 2004, så vet de flesta att det är resultatet av för högt pris till konsument och för hård press på arbetskraften i tredje världen och att den inhemska sysselsättningen minskar. Men i pressen hyllas dessa företagare som framgångsrika och skickliga.

Vår konsumtion påverkar alltså på alla områden, även samhället och de "offentliga finanserna".

Med denna bakgrundsbeskrivning blir man beklämd när man läser denna promemoria, som så ytligt behandlar enbart vissa konsumentpolitiska frågor utan att sätta konsumtionen i sitt rätta och riktiga sammanhang. Betänker man dessutom att vi konsumenter alltid betalar (motsatsen till att ta betalt!) och inte kan göra påslag på "köpet" som de förmedlande organen gör genom påslag på "varan eller tjänsten" och staten med moms på det, inser man ju lätt svårigheten att som konsumentkollektiv kunna hävda sig, organisera sig och utöva verksamhet i syfte att nå ett uthålligt, resurshushållande, sunt och friskt, solidariskt och jämlikt samhälle, som kan vara socialt acceptabelt, inräknat omsorgen om våra djur. Konsumenter har helt enkelt inte möjligheten att "TA BETALT" men vi får så vackert "betala" konsekvenserna, såväl penningmässigt som med hälsa och våra liv.

Obalansen som råder mellan den "levererande" delen i samhället och den "brukande" delen, d v s den konsumerande delen är minst sagt gigantisk och definitivt ohållbar. Möjligen ger den en kortsiktig tillväxt i visst avseende, tack vare reklamen som kan styra konsumtionen och den oorganiserade konsumentskaran. Samhället har delvis dövat behoven av ett uppvaknande från konsumenthåll genom att hävda vikten av konsumentskydd och hålla oss hjälpligt med näsan över vattenytan. När det går snett så servar man oss med skuldsanering och sjukvård. Detta är inte ett proaktivt framåtsträvande samhälle med sikte på uthållig utveckling, utan ett permanentande av förlegade system och värnande om den ohållbara materiella tillväxten, som är förbrukande i sin grund, mer än vårdande och hushållande.

Att då läsa om behovet av att näringslivet måste "samlas för att med kraft tydliggöra vad som måste ske" visar bara att målsättningen för den framtida konsumentpolitiken måste radikalt omarbetas. Som den nu presenteras kan man inte hävda att en hållbar utvecklig kan skapas, att man kan skapa en sund ekonomi för medborgarna och en önskvärd social utveckling och utjämning. Att i det sammanhanget flagga för mer MAKT åt konsumenterna är helt missvisande. Vi håller med om att konsumenterna är en maktfaktor, ja en grundläggande faktor för samhällets funktion och utveckling, men att blanda in maktfrågan är helt främmande för konsumenterna i genomsnitt. Ingen konsument vill ha makt, men väl ett inflytande genom sina val och att man blir respekterad för sina behov och åsikter och att vi på ett acceptabelt sätt kan organisera oss för att driva våra viktiga och tunga frågor i ett samhälle med sikte på uthållig utveckling, ekonomi, resurshushållning och sociala funktioner.

Nu kommer vi in på det verkliga och stora konsumentpolitiska problemet. Staten har en funktion av inkasserande av skatter och fördelande av resurser för att åstadkomma ett fungerande samhälle. Så t ex delas det ut ofantliga summor till idrott, inte enbart i syfte att skapa friskare medborgare utan även med tanke på underhållningsvärdet. Stödet till näringslivet är med konsumentögon sett helt orealistiskt. Se bara vad statsbudgeten fördelar till näringslivet, inklusive jordbruket, och jämför med vad man lägger på den andra sidan, den som håller igång samhället! Jämför med vad man lägger på sjukvård med vad som läggs ner på att proaktivt skapa en frisk befolkning. Satsningar på exportfrämjande åtgärder för den svenska produktionen står heller inte i proportion med satsningen på den svenska konsumtionen, som skapar produktion.

Vi är i princip överens om att det inte är statens uppgift att finansiera fristående och oberoende konsumentorganisationer. Men med tanke på att man finansierar så mycket annat, som man anser vara viktigt i samhället, är systemet helt enkelt det enda tänkbara. Staten kan agera inkasserare av någon krona per invånare och år, som avsätts för konsumentfrämjande insatser för att få en bättre balans i samhället. Eller varför inte avstå från en bråkdel av intäkter via alkohol och tobaksskatterna.

I DETTA SAMANHANG KAN VI INTE LÅTA BLI ATT LYFTA UPP FRÅGAN OM REKLAMENS VARA ELLER INTE VARA.

I ett avsnitt på vår hemsida redogör vi för vad reklamen kostar oss medborgare. Se länk:
http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/marknad/uppror.htm

Med skatte- och påslagseffekterna inräknade och omräknat till arbetstid så är det hela 10 år av våra yrkesverksamma 40 år. Reklamen kostar oss konsumenter 25% av våra nedlagda ansträngningar för att skaffa oss köpkraft för att bekosta överlevnadsbehoven. I stället går här 25% åt till att med ett icke lagfäst indrivningssystem ta in pengar för att uppehålla reklamen och driva oss i en riktning som är ohållbar, ohälsosam, oekonomisk, ojämlik, orättfärdig och socialt orättvis. Så länge inte denna sektor utsätts för granskning, analys och politiskt ifrågasättande kan man inte släta över det med en uddlös konsumentpolitik.

Vi har i många sammanhang krävt att ge konsumenterna lite återbäring på reklam-"intäkterna", men då tar man hellre bort reklamskatten. Vårt försynta krav kan reduceras i så fall till att göra reklamkostnaderna till "icke avdragsgilla kostnader" så bidrar de i alla fall inte till att sänka skatteintäkterna för samhället.

För att nu vara mera konkret och ge ett förslag till förändringar i förslaget till promemorian, föreslår vi att den framtida konsumentpolitiken ska omfatta ett seriöst och omfattande avsnitt om reklamens begränsningar och analyser av dess skadliga effekter, med hänsyn till målsättningen hållbar utveckling och ökad välfärd. Till begreppet tillväxt återkommer vi, det behöver definieras bättre.

Vi vill uppehålla oss ytterligare ett tag vid den grundläggande synen på konsumentpolitik.

Redan på sidan 8 under sammanfattningen fastslås det nya målet :
För att möta utmaningarna föreslås att de nuvarande fem målen ska ersättas med ett mål: - "Trygga konsumenter med makt agerar för välfärd och hållbar utveckling"

Vi beklagar användandet av ordet MAKT i detta sammanhang. Konsumenter ingår inte i det maktsamhälle som traditionellt råder inom partipolitik och företagande och förhållandet stater emellan. Det är inte en maktkamp att få vara konsument. Vad det däremot kan sägas är att vi uppfattat strävandena efter ökat konsumentinflytande som en parallell till kampen för rösträtt för något århundrade sedan.

Vi har en effektiv röstsedel i handen varje dag, men har inte fått den att betraktas som sådan och den respekteras enbart från den säljande parten som "något man överlämnar för att göra rätt för sig". Vi har ännu inte som konsumenter fått "rösträtt". Vi respekteras inte av näringslivet som part eller motpart, inte en som en del av marknaden, medan vi ju egentligen ÄR marknaden, som näringslivet använder sig av för att skapa sin tillväxt och tillfredsställa sina behov av marknadsposition och överskott på resultatet, som kan glädja aktieägarna, på konsumenternas bekostnad.

Det går inte att nu börja prata om konsumentMAKT, så länge vi inte ens har tillerkänts rättmätigt inflytande och rösträtt med våra valsedlar eller med representation via och av konsumentrörelser (lika väl som näringslivet måste samla sig!) i olika fora.

Fortfarande på sidan 8: Vidare skall detta enda mål kompletteras med följande nya delmål:
• Konsumentskyddet är på hög nivå och tillgängligt för alla

• Medvetna konsumenter hushållar med egna och gemensamma resurser

• Producenter och övriga näringsidkare är ansvarstagande gentemot konsumenterna

Reaktioner: Så snällt av myndigheterna att skydda oss, och att vi ska vara duktiga och hushålla samt att näringslivet ska vara snälla mot oss och vara återhållsamma i sina ansträngningar att få grepp om vår surt förvärvade köpkraft.

Vi menar inte att man ska avskaffa konsumentskyddet, snarare öka det. Men det får inte bli en förenklad syn på att enbart värna om konsumenterna i betalögonblicket, eller som betalande utan i ett vidare begrepp. Konsumtion består ju av både att köpa/skaffa och av att bruka/använda/äta och t o m ta hand om avfallet/soporna och sortera m m.

Vi menar också att man inte kan förenkla uppgiften för oss konsumenter till att vara medvetna och bara syssla med hushållning. Inte minst viktig för oss konsumenter är att införskaffa mera kunskap och bättre lära oss hur vi på bästa sätt tillfredsställer våra grundläggande behov. Detta är inte lätt, i en värld där budskapen översköljer oss hela dagarna, bl a alla reklambudskap som vi ska se på skyltar på vägen hem från jobbet, mängden av skyltar och erbjudanden i butikerna och sedan högen av skräp som möter oss innanför dörren och avbrotten när vi satt oss i soffan för att koppla av efter maten och se nyheter eller förströelse eller kulturella program. Stressen för att hänga med i ekorrhjulet, skaffa köpkraft för att kunna konsuMERA och betala reklamen, gör att vi kanske inte orkar ta till oss eller leta efter relevant kunskap och nyttig information. Då blir det enklaste vägen, vad finns det nu för 39:90 som vi kan ha till middag i helgen?

Vi menar att producenter och övriga näringsidkare måste inta en helt annan inställning till konsumenterna, sina kunder. I första hand ska de tillfredsställa våra behov, se till att det vi behöver, och är villiga att betala för, ska finnas, inte nödvändigtvis ett svåröversiktligt utbud av 100-tal olika varianter av samma sak
• t ex vatten, smaksatt med diverse funktioner för att skapa merförsäljning

• mängder av förpackningsstorlekar som t o m lurar oss att betala mera än vi skulle behöva

• en mängd s k utvecklade produkter för att kunna ta 50 gånger mer för inblandat socker (Kellogs Bars)

• m m.

Näringslivets aktörers högsta mål i nuläget är alltför fixerat på att sälja mer, tjäna mer (inte tjäna konsumenterna!) och att så snabbt som möjligt växa och slå ut sina konkurrenter. Kraven måste skärpas betydligt och inte bara be om ansvarstagande gentemot konsumenterna. Det krävs starkare metoder, eller starkare konsumentorganisationer, som kan ta näringslivet i öronen när de misshandlar oss.

(Se t ex " Ögat på marknaden" på vår hemsida på www.konsumentsamverikan.se )

Vi beklagar att de nya målen har blivit så utslätade och svaga.

Här skulle vi vilja lyfta in demokratifrågan. Vi anser att det är det övervägande målet man ska ha för ögonen, att stärka demokratin genom mer medvetna och konsekvensupplysta konsumenter som utnyttjande sina valmöjligheter bättre kunna utöva sitt demokratiska val och därigenom påverkande samhället och näringslivets verksamheter. Rättigheten till information och valfrihet är inskriven i FN:s konsumenträttigheter och underskrivna även av Sverige.

Allt tal om marknadsekonomi har utnyttjats för att hävda näringslivets rätt att manipulera konsumtionen, för att skapa tillväxt och samla i sina egna lador (investera för att få mera egen makt över marknaden).

Utvecklandet av konsumentpolitiken, konsumenternas vakenhet och konsumentorganisationernas verksamhet, ska ses som en del i utbyggandet av demokratin.

Det räcker inte med att få rösta på olika politiska partier, vi har rätten att rösta varje dag och rösta för att påverka marknadens utveckling. Därför anser vi det övervägande målet borde ha varit att skapa en

MARKNADSDEMOKRATI

där alla inblandade parter har lika mycket att säga till om. I dag har konsumenterna inte mycket att säga till om utan matas med erbjudanden som allt mellan himmel och jord för 39:90 och alla andra 9:or, reklam som man kan drunkna i, utan minsta rätt att ens ifrågasätta den och slippa vara med och finansiera den via varorna. Stärkandet av konsumenternas ställning är en övergripande uppgift, men det handlar inte om makt. Det är vår lagstiftade rätt att göra våra egna val, men som effektivt hindras av marknadens kommersiella aktörer.

I avsnitt 6.2.2, ett av de kortaste avsnitten i boken om den framtida konsumentpolitiken, vill vi först påpeka ett rent sakfel. Sveriges Konsumenter i Samverkan bygger som en viktig pelare på enskilda direktanslutna medlemmar. Svårigheterna är stora men på senaste tiden har vi haft en kraftig medlemsökning, vilket tyder på att vi hittat receptet på att väcka konsumenternas engagemang och att kanske tiden börjar mogna. Vi vill därför här mer ingående gå igenom läget och omständigheterna, som komplettering till detta korta avsnitt.

Om konsumentrörelsernas situation och utveckling
För att rätt förstå hur en starkare konsumentrepresentation ska uppnås behöver man veta lite om utvecklingen i världen och i tiden

De första konsumenträttigheterna instiftades av FN 1985 (förra århundradet men bara 20 år sedan). Utvecklingen sedan dess har varit imponerande. Ser man bara på utvecklingen inom EU, har satsningarna varit gigantiska, med uppbyggandet av DG SANCO, och genomslaget att konsumentaspekterna ska vägas in i alla politikområden. Det är en helt annan bild än den som målas upp som inledning av avsnittet 6 , där man vårdslöst betecknar konsumentpolitiken som en bläckfisk med armarna i alla syltburkar. Måhända ett inlägg av någon från näringslivet, men eftersom vi alla är konsumenter så berör allt oss som konsumenter. Vi har rätten att lägga oss i! Vi har också rätten enligt FN:s dokument att organisera oss och representera oss själva. Det är inte det samma som att slicka i alla syltburkar. Men det var ett bra exempel på hur attityderna mot konsumentpolitiken måste förändras

Flertalet av de större konsumentorganisationerna i världen, som har större resurser, är "företag" som gör tester och säljer tidningar. De utför givetvis ett ovärderligt arbete, men medlemmarna är företrädesvis passiva prenumeranter, konsumenter som kan påverkas av informationen. I Sverige går detta inte att genomföra då Konsumentverket sköter den verksamheten via Råd & Rön. En del andra konsumentorganisationer har startats och drivs som underorganisationer till fackföreningar, speciellt i Sydeuropa. Många av dem har byggt upp lokala kontor och upprätthåller konsumentvägledande funktioner. Denna uppgift har i Sverige lagts på de lokala konsumentvägledarna.

Så länge våra konsumentministrar i Sverige upprepar att det inte finns några stora och starka konsumentorganisationer i Sverige, så förblir det ett självuppfyllande konstaterande.

Under de 20 år som vår organisation har existerat (både i Konsument-Forum och senare i paraplyform Sveriges Konsumenter i Samverkan), har minst 4 konsumentministrar sagt samma sak även offentligt och vi har aldrig hört dem uppmana konsumenterna att gå med i någon konsumentorganisation, d v s organisera sig för att få större inflytande.

Visst har man från regeringens sida gett konsumentorganisationerna viss hjälp med ekonomiska resurser, och det är vi tacksamma för, men i vårt fall kan man inte begära att hur mycket som helst kan uträttas för 1.2 miljoner per år. Det ska betala kontor, utrustning och personal. Tyvärr kan man inte rekrytera kvalificerad personal för de låga löner vi kan klara och det hindrar både en utveckling av organisationen och generationsskiften. Vi har därför prioriterat utvecklingen av en omfattande och informativ hemsida som alla konsumenter kan ha nytta av, i förhoppningen att detta ska generera en ökande medlemsbas. Detta ser vi nu effekterna av och resultatet är lovande, men det tar tid.

Viktiga faktorer som måste beaktas om hur fristående konsumentorganisationer byggs upp är bl a följande. Det går inte att kommendera fram engagemang utan det måste skapas, beroende på behov och övertygelse, att man upplever att något behövs. Att då täppa till luckorna så snart de uppstår med statliga organ eller funktioner med myndighetsinblandning, dödar snart efterfrågan, även om det kan tyckas viktigt. Detta är en balansgång. Det finns exempel på funktioner som skapats, som fungerar bra och fyller viktiga uppgifter och där konsumenterna helt enkelt förutsätter att de ska finnas, men inte är villiga att ekonomiskt stödja eller betala för tjänsterna. Det finns bland Europas konsumentorganisationer också exempel på hur man lyckats införa betalsystem för viss typ av information. Vi har själva experimenterat med att "gå på" en sådan, där man fick en gratis månad på prov mot en, visade det sig, dålig digitalkamera men man var tvungen uppge sitt betalkontonummer. Debiteringarna dök då emellertid upp, inte som ett brev på posten, utan som automatiska uttag på kontot, utan några som helst livstecken från organisationen.

Förnuftiga former borde kunna utvecklas, men med alltför stor statlig inblandning utgår konsumenterna ifrån att det ska vara gratis.

En konsumentorganisation måste också vara helt oberoende av andra intressen, som näringsliv inklusive handeln och både fackliga och partipolitiska knytningar. Orienteringen måste vara odiskutabelt allmännyttig och stödjas av konsumenter, helst enskilda men även ett funktionellt samarbete kan fungera med organisationer som engagerar sig i konsumentfrågor. Det vore olyckligt om allt fler organisationer skulle börja utmåla sig som konsumentorganisationer, även om alla medlemmarna i verkligheten också är konsumenter, men medlemskapet är i själva verket ett stöd för en förening med opinionsbildande och sakinriktad verksamhet.

En förutsättning för en fungerande konsumentpolitik är en renodling av rollerna och konsumentorganisationerna ska enbart ha konsumentperspektivet och konsumentnytta för ögonen.

Vi tror inte det är en uppgift för en statlig konsumentpolitik att lösa hur det ska gå till eller tvinga fram en sådan utveckling. Däremot anser vi det i rådande situation nödvändigt med statligt stöd i forma av ekonomiska resurser, likaväl som man kan ge stöd åt exportfrämjande åtgärder eller drabbade skogsägare eller idrottsrörelse, nykterhetsrörelse eller ungdomsrörelser. Man bör enbart se staten i så fall som inkasserare av stödpengarna (=medlemsavgifterna från dem som inte aktivt själva gått med, men som vill att sådana organisationer ska finnas och informera och representera altruistiskt, öppet för alla.)

I dagarna pratas det om höjda skatter för att klara "vård, skola och omsorg". En höjning av skatten med 1:- per månad och konsument skulle ingen opponera sig emot och inte ens märka, men det skulle ge 100 miljoner att öka konsumentarbetet med. En bra och effektiv satsning på konsumentorganisationernas kampanjer för hälsosammare kost och liv skulle ge mångfald mer i minskade kostnader för vården. Alltså en minskning av andra skattefinansierade utgifter.

I avsnitt 6.1 behandlas kort Regeringens sammantagna konsumentpolitiska arbete. Slutsatsen är att det finns önskemål om en tydligare styrning från regeringens sida. Säkert är det så, men här förtjänas att påpeka att många stora frågor har aktualiserats av engagerade medborgare, som sedan har slagit igenom på bred front. Därför är det viktigt att konsumentorganisationerna, gärna i samarbete med andra organisationer, själva får bestämma vad man ska prioritera. Detta är precis vad vi genomfört med paraplyorganisationen Sveriges Konsumenter i Samverkan. Många stora frågor har alltså lyfts från ideella organisationer och personer. Så har miljöfrågan, uthållighetsfrågan och många andra problemen identifierats och är nu gångbara även i politiken. Vi har detta inskrivet i vår policy, som skrev redan för 20 år sedan i Konsument-Forum och sedan 10 år tillbaka i policyförklaringen för SKiS. Se länk. http://www.konsumentsamverkan.se/10info/broschyrer/programforklaring.html

Vi citerar det viktigaste här:

Föreningens stadgar uttrycker följande målsättning:
Föreningen har som uppgift bl.a. att verka för spridning av en ekologisk livssyn och en hållbar och uthållig utveckling i samhället, både lokalt och globalt, samt en etiskt godtagbar hållning till såväl människor som djur. Föreningen skall verka för resurshållning och motsätter sig en materiell tillväxt baserad på utarmning av jordens begränsade resurser.

Med hänvisning till FN-dokumentet om konsumenternas rättigheter vill föreningen hävda och försvara dessa och representera konsumenterna och konsumentintressena. Vi vill också arbeta för en rimligare och rättvisare fördelning av landets och världens resurser samt för rätten till en hälsobefrämjande och livsnödvändig konsumtion.

Hälsofrågan har länge lyfts av hälsoorganisationerna och nu utreds den av myndigheter på regeringens uppdrag, djurrättsfrågorna har länge och framgångsrikt lyfts av djurrättsrörelsen (också medlem i vår paraplyorganisation) och är nu erkänt som en del i uthållighetsmålet, solidaritetsfrågorna har lyfts av just ideella solidaritetsorganisationer, efterfrågan på ekologiska produkter är också ett av våra mål, som vi delar med många av våra medlemsorganisationer. Flera av våra stödmedlemsorganisationer lyfter frågan om räntans negativa effekter på samhället och privatekonomin och som kräver materiell tillväxt för att "hålla skutan flytande" och skjuta problemen framför sig. Än har denna fråga inte nått de högre politiska korridorerna.

Vi minns en diskussion för några år sedan i EU:s konsumentkommitté, när vi försökte lyfta in dessa "moderna" frågor och fick bara svaret att "det ju verkligen inte är några konsumentfrågor", men vad har nu hänt? Jo, nu vill man prioritera just djurrättsfrågorna!

Dessa exempel visar hur viktiga konsumentorganisationerna är, att vi kan sätta konsumenttrycket också bakom kraven på förändringar i samhället. Det visar också vikten av att konsumentorganisationerna får arbeta utan detaljstyrning från regeringens sida, utan ska ses som en resurs för att peka ut de nödvändiga förändringarna som måste göras i samhället. Vi känner oss mera som isbrytare än bläckfiskar.

I avsnitt 6.3 talas bara om omprioriteringar inom konsumentområdet, men här måste ansträngningar göras för att omprioritera mellan departementen, från stödet till näringslivets till stöd för konsumentarbetet. I näringslivet räknar vi då in jordbruket (som inom EU slukar 60% av EU:s hela budget, som vi konsumenter finansierar via skatterna). Frågan måste lyftas upp på ett högre plan än att bara förbli en omfördelningsfråga i departementet som för tillfället handhar konsumentfrågorna.

Utredningen innehåller såväl några bra förslag som sådana som befinner sig på andra ändan av skalan. Redan i inledningens första sida anges att konsumentpolitiken skall försöka skapa en tulipanaros, nämligen förena en allmän (vi uppfattar den som ekonomisk) tillväxt med hållbar utveckling. Med tanke på naturresursförhållandena på planeten, gällande naturlagar som inte är förhandlingsbara och en del andra hinder som har liknande inverkan så är det av biologiska och fysikaliska skäl inte möjligt att ha en fortvarig tillväxt, en sådan kan med andra ord inte vara förenlig med en hållbar utveckling.

Utredningen föreslår också nya mål och delmål för konsumentpolitiken. Vi finner vid en jämförelse med de hittills gällande målen, redovisade på sidorna 41 och 42, att jämförelsen inte utfaller till det nya förslagets fördel. Den diskussion som i förslaget förts om mätbara mål övertygar inte om att de nya formuleringarna skulle vara lättare att följa upp än de som hittills gällt sedan 1995.

I avsnitt 3, på sidan 29 framhålls att vår välfärd till stora delar bygger på ekonomisk tillväxt samt att det för att generera en sådan krävs en fungerande marknadsekonomi. Det saknas belägg för båda dessa påståenden, de har snarare karaktären av sådant som vi alltför ofta möts av i olika reklambudskap, särskilt inför allmänna val. Den gemensamma välfärd vi har är givetvis baserad på den vid varje ögonblick existerande ekonomiska situationen, det är dessa resurser vi kan utnyttja, inte hur fort de förändras.

Tillväxten kan därför inte heller vara välfärdspolitikens resurs så som skrivs på sidan 30, däremot är den naturligtvis i ett kort perspektiv användbar för att skjuta upp besvärliga konflikter av fördelningskaraktär. Att den på längre sikt åstadkommer betydligt större problem än den löser är något som gärna bortses från. Tyvärr kommer konsumenternas och företagens anpassning till ett betydligt lägre naturresursutnyttjande bli svårare ju längre man väntar med att förbereda densamma. Redan inom några få år så beräknas tillförseln på olja till marknaden minska, samtidigt som efterfrågan från länder som Kina och Indien kan förväntas öka. Vad detta kommer att betyda för strukturen i vårt landsvägstransportberoende distributionssystem och därmed för prisnivån är lätt att föreställa sig. Tillväxtmålet bör därför utgå ur konsumentpolitiken.

Vi är givetvis positiva till att konsumenternas inflytande på marknaden skall stärkas, den behöver bli betydligt starkare än vad som är fallet i dag. De stora förhoppningar som ställts på nyttan av de avregleringar som skett har inte infriats, den ökade valfriheten har ofta motverkats av stora svårigheter att jämföra olika inköpsalternativ, många konsumenter upplever snarast en försämring eftersom det också numera krävs betydligt mer tid för att göra ett bra val, om det ens är möjligt.

Den konsumentundersökning som redovisas på sidorna 26 och 27 visar att konsumentvägledning är klart lönsamt ur samhällsekonomisk synpunkt. Ändå har många kommuner avstått från denna service av kortsiktiga snävt budgetmässiga skäl. Förebyggande verksamhet är nästan alltid betydligt billigare än att senare, från ett annat konto, försöka reda upp en tilltrasslad situation. Vi anser därför att det skall ingå i en kommuns skyldigheter att tillhandahålla konsumentvägledning, t ex en heltidstjänst per påbörjade 40 000 invånare. Ett statligt bidrag, proportionellt mot skillnaden mellan befolkningsunderlaget för den sista tjänsten och 40 000, bör utgå så att små kommuner och kommuner där underlaget är strax över en multipel av 40 000 inte drabbas av tröskeleffekter.

När det gäller att minska den kommersiella pressen på konsumenterna anser vi att ett borttagande av avdragsrätten för alla slags marknadsföringskostnader skall genomföras, dock ej för ren faktainformation om produkterna som konsumenterna och andra köpare själva begärt. Detta bör väsentligt kunna minska mängden oönskad reklam och därmed bidra till såväl en bättre miljö som en bättre ekonomi hos konsumenterna, vilka i dag får betala alltför många miljarder kronor för reklamen.

I avsnitt 3.1.2 Barn och unga konsumenter , på sidan 35 redovisas att Konsumentverket tagit fram ett antal förslag på nya sätt för att bättre nå gruppen unga konsumenter. Vi förutsätter att man här kommer att vara observant på hur dessa också kommer att utnyttjas av kommersiella intressen.

Längre ned på samma sida visas på ett dilemma, vi försöker på olika sätt få produkter allt säkrare samtidigt som det uppenbarligen finns ett behov hos barn och ungdomar samt också hos många som passerat myndighetsåldern att ägna sig åt mer farliga saker. En slags tävlan om att vara tuffast och om detta är något slags inneboende behov så kommer en aktiv konsumentpolitik inom säkerhetsområdet förmodligen bara att flytta runt problemet. Lösningen måste sökas inom andra områden som kan erbjuda andra former av spänning och tävling.

I avsnittet 3.1.3 En gemensam inre marknad , överst på sidan 36, förmodar vi att ordet Utgångspunkten egentligen skall vara Förutsättningen. Vi ifrågasätter i vilken utsträckning som gränsöverskridande handel skall stimuleras ytterligare i konsumentledet, det kommer alltid att i praktiken vara extra problem om något går snett, samtidigt som ett distributionssätt med individuell försändning av enstaka paket förmodligen är dyrbarare ur såväl samhällsekonomiska som miljömässiga synpunkter. Vi är medvetna om att prioriteringen av gränsöverskridande handel är en av EU:s stora frågor och avsikten är att gynna den fria rörligheten bl a av varor, men det står i stark kontrast med konsumentprioriteringarna till stor del. Konsumenter vill värna om lokal och nära produktion och i uthållighetens namn minska på transporterna.

Att förbättra säkerheten vid internationella betalningar är givetvis bra men när det gäller ett utbud av olika finansiella tjänster så kommer nog lagar och regler att ligga långt efter de icke seriösa aktörernas uppfinningsrikedom. Ur konsumentsynpunkt så bör man kanske i första hand sträva efter att dessa tjänster kan tillfredsställas inom varje land för sig, särskilt om man samtidigt vill hålla en fungerande kontroll avseende penningtvätt och liknande aktiviteter. En väsentligare uppgift torde vara att få bort större tidsskillnader än någon minut mellan debiteringen av ett avsändarkonto och krediteringen av mottagarens konto om dessa har olika banker, trots att överföringen sker via datorer och deras kommunikationssystem.

Avsnitt 5 Konsumentpolitiska prioriteringar. Vi instämmer i stort med det som står under avsnitt 5.1 "Att uppnå hållbar konsumtion" och noterar med tillfredsställelse att kopplingen mellan kost och hälsa poängteras.

När det gäller avsnitt 5.2 "Ett utvidgat konsumentskydd på tjänsteområdet" så har vi redan påpekat att avregleringen av olika marknader inte fått de positiva följder beträffande priser och kvalité som förespeglats. Bland annat så är det ju alltid konsumenterna som i sista hand får betala den ökande mängden reklam som blivit följden, samtidigt som vissa saker periodvis blivit krångligare, t ex bokning av tågbiljetter. Vi delar uppfattningen, som vi uppfattat den, att ramdirektiv, och naturligtvis även ramlagar, sällan blir tillräckligt specifika för att göra nytta. När det gäller finansiella tjänster så synes det klart att man där inte varit tydlig nog med påpekandet av riskerna.

Beträffande avsnittet 5.3 "Säkra varor och tjänster på marknaden" så vill vi särskilt understryka behovet av ett större konsumentinflytande inom standardiseringssektorn. I starkt växande omfattning hänvisar nya lagar och förordningar till gällande (internationell) standard i stället för att direkt ange vilka krav som skall uppfyllas. Standardiseringsarbetet äger rum inom den privaträttsliga sfären, det är i princip möjligt för alla intressenter att delta, men det kostar, både i avgifter men också för arbetsinsatser och särskilt det sistnämnda har konsumentorganisationerna sällan haft ekonomiska resurser att betala. För direkta deltagaravgifter har det funnits möjligheter att få bidrag men utan ordentliga förberedelser är det inte så meningsfullt att delta i sammanträden. Vi står således inför en situation där de politiska möjligheterna att påverka gällande regler minskar och måste då kompensera detta med ökade direkta arbetsinsatser som ännu är ofinansierade, något som ej fungerar.

Det sista avsnittet 5.3.4 om Skaderegistrering visar att situationen på statistikområdet försämras. Detta är naturligtvis helt ohållbart ur uppföljningssynpunkt och finansieringsfrågan, som uppenbarligen varit skälet till att arbetet i många länder avstannat, måste snarast lösas.

Avsnittet 5.4 om "En trygg och säker e-handel " visar dels på vilka allvarliga problem som finns men argumenterar för att e-handeln ändå skall stimuleras. Man har förhoppningen att "alla konsumenter ska kunna dra nytta av de fördelar som e-handel kan innebära." trots att man i samma styckes inledning konstaterar att det finns grupper som inte är intresserade av eller har möjlighet att e-handla. Trots att datorer och program kanske kommer att bli enklare att hantera är det vår uppfattning att det alltid kommer att finnas en relativt stor grupp konsumenter som inte kommer att kunna eller vilja utnyttja detta, särskilt äldre människor som har olika funktionsnedsättningar. Det är också tveksamt om det skall vara konsumentpolitikens uppgift att stärka konsumenternas förtroende för e-handel så som det uttrycks överst på sidan 88. Det är ju snarare en prioritering från EU:s sida och avsikten att skapa en gemensam marknad tar hänsyn till andra intressenter än konsumenter. Detta förtroende skall rimligen byggas upp av aktörerna på sälj- och kommunikationssidan som i praktisk handling bevisar att det finns en grund för att hysa detta förtroende.

Det existerar redan mycket säkra transaktionslösningar för betalningar men de har inte fått någon större spridning då de av konsumenterna upplevs som alltför invecklade att hantera. Här bör en vidareutveckling ske hos de företag som sysslar med betalningsförmedling.

Ett svårlöst problem är att förhindra att omyndiga personer via nätet gör transaktioner eller utnyttjar tjänster som de inte kan betala. Likaså att man på grund av närmast bedrägligt förfarande blir uppkopplad till betalnummer som debiterar fantasipriser per minut. Här bör det övervägas om inte en övre, ganska låg gräns på minutdebitering skall bli obligatorisk och att likaså en information läggs ut på bildskärmen som varnar när det debiterade beloppet når en viss gräns.

I avsnittet 5.5 "Ökad konsumentmakt på det finansiella området " argumenteras för ökad tillsyn och förebyggande verksamhet. "Det är en grundläggande uppgift för staten att se till att det finansiella systemet är stabilt och präglas av en sund verksamhet med ett gott konsumentskydd." Nästan alla finansiella produkter är dock på ett eller annat sätt en form av spekulation, det gäller t ex det nya pensionssystemet och alla andra aktiefonder och direkta placeringar på börsen. Vi betvivlar att detta kan undanröjas genom ökad tillsyn. Ett minimikrav är att rådgivningen till konsumenter alltid skall poängtera att det inte finns någon garanterat säker placering även om detta motverkar själva försäljningen av produkten.

Förhoppningen att Financial Services Action Plan skall främja tillväxtförutsättningarna bör kanske inte fästas alltför mycket avseende till, möjligen med undantag för finansiella bubblor.

Avsnitt 5.6 "Kunskapsbyggande" framhåller vikten av kunskapsuppbyggande och detta är naturligtvis riktigt, likaså att konsumentorganisationerna skall vara en viktig samarbetspartner i detta arbete. Fördelen med konsumentorganisationernas medverkan är att förtroendet för sådana vida överstiger förtroendet till näringsklivets eller myndigheternas information.

Avsnitt 5.6 Kunskapsbyggande. Med viss förvåning noterar vi att man efter stycket om utvärdering av styrmedlen i konsumentpolitiken på sidan 99 uttalar att "Ekonomiska styrmedel har däremot en begränsad betydelse.". Vår uppfattning är snarast den motsatta.

Under delavsnittet om Information 5.6.1 skriver man längst ned på sidan 100 att det är svårt att finna information i konsumentfrågor och att det därför borde vara lämpligt att samla all typ av konsumentinformation på ett och samma ställe. Detta finner vi helt orealistiskt eftersom vi förmodar att en sådan portal skulle vara administrerad av en myndighet och att myndigheten på ett eller annat sätt i så fall skulle vara ansvarig för den publicerade informationen.

Ur många aspekter är detta en synnerligen dålig lösning. Kontroversiell (ifrågasättande eller t ex information om ny forskning) skulle kanske stoppas, viktig information fördröjas tills den blivit "godkänd". Om konsumenterna vande sig till att tro att allt viktigt fanns på den "officiella" portalen så kan de gå miste om för dem själva mycket väsentlig information. Det är inte alltid myndighetsuppfattningarna står för den absoluta sanningen, speciellt när det gäller nutritionsfrågor, utan man måste informera konsumenterna och beslutet får dessa ta liksom konsekvenserna.

Märkning av produkter kan vara en mycket god hjälp för konsumenter som inte har tid eller möjlighet att sätta sig in i detaljinformationen om olika produkter och sedan jämföra dem. Även konsumentens tid är i många fall dyrbar, om än inte betald, men säkert knapp. Den märkesflora som vi nu har, har i sig blivit ett problem att hitta rätt i. Sveriges Konsumenter i Samverkan har bearbetat detta problem och på sin hemsida lagt ut information om hur man hittar rätt i märkesdjungeln. Att göra EU-blomman till en slags övergripande system för märkning är inte en väg som garanterar framgång. Bara tanken på att 25 länder ska enas om reglerna gör att slutresultatet troligen blir så urvattnat att det kommer att finnas behov av ytterligare märkning med strängare regler. Märken vinner förtroende på grund av konsumenternas faktiska erfarenheter, alla andra metoder för att etablera märkningar kommer alltid att vara svårt och kanske rent av felaktiga.

Företagens vilseledande märken eller manipulation av märken bör däremot ifrågasättas. Nyligen dök det upp varianter på gröna nyckelhålet, som profiterar på hålets anseende för att gynna sina egna produkter. Vi varnar för dessa på vår hemsida under avsnittet "Symbolskolan", se länk: http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/ekolivsstil/kunskapvalbeh.html

Under avsnitt 5.6.2 Forskning framgår med all önskvärd tydlighet behovet av ökade insatser för konsumentorienterad forskning. Det vi har i nuläget är en god början, men jämfört med hur mycket man från samhället lägger på forskning om konsumenters beteenden och svagheter och hur man med reklamens hjälp kan nå högre försäljningssiffror, framstår satsningarna ändå som försumbara. En kraftig ökning på detta område, som kan vara förenligt med de kommande konsumentpolitiska målen, förespråkar vi varmt.

Till avsnitt 6.2.2 Ideella organisationers konsumentarbete vill vi göra ett viktigt tillägg. Kanske är det just vi själva som ska göra detta och inte logiskt att någon från regeringshåll ska visa på vad vi skulle kunna göra eller bör göra. Det ligger just i karaktären för frivilliga organisationer, att få skapa sin plats på arenan.

En viktig uppgift i konsumentorganisationernas roll är att bilda opinion, våga säga ifrån, föra en debatt och diskutera, d v s sådana inlägg som inte åligger myndigheterna, eller som de över huvud taget är förhindrade att gå ut med. Se i tidigare text om just ideella krafters arbete för att få upp stora frågor på det politiska planet.

Vi har därför i tidigt skede utnyttjat Internet och med egen hemsida lagt ut en mängd sådana aktiviteter. Vi är medvetna att inte alla har tillgång till Internet men avser att till medlemmar eller intresserade lösa detta med en periodisk tidskrift eller nyhetsbrev, om resurser kan uppbringas. Däremot vet vi att många fler än våra medlemmar nu har tillgång till vår information, våra kampanjer och våra synpunkter.

Inom EU hade vi tidigare tillgång till en Europeisk paraplyorganisation AEC, som kunde föra vidare delar av vårt arbete eller ståndpunkter. Tyvärr fungerade inte samarbetet, till största delen beroende på språksvårigheter och främst de franska organisationernas band med fackföreningarna.

Under 2004 bildades i stället ett virtuellt nätverk, ASECO, med engelsktalande organisationer från alla de Europeiska länderna och även med möjligheter till samarbete utanför Europa.

http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/glob/aseco.htm

Nyligen fick vi goda kontakter i Asien, genom vår ordförandes besök där och föredrag om just hållbar konsumtion. I dagarna går samarbetet igång på ett projekt om analys och kartläggning av s k Fortified Food och dess effekter på hälsan. Det är en skrämmande utveckling från industrins sida och inte minst med barnreklamens hjälp ska man jobba för att ta marknad. Vår kampanj kommer alltså att gå i hela Europa under 2005 och vara lobbyinriktad. En gemensam policy kommer också att publiceras.

Äggbranschen är ett problembarn och någon reda på det har det inte blivit. Vi har därför lagt ut omfattande material om vad som gäller, vad som görs fel och rekommendationer till konsumenterna. Regelverket gjorde att Livsmedelsverket fick avstå från att agera, trots uppenbara brott mot märkningsreglerna, men här kan vi som konsumentorganisation med större frihet göra insatser och nå ut brett via hemsidan.

http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/agg/aggidx.htm

En annan viktig kampanj är den pågående aktionen om att få bort transfetterna i de härdade fetterna från vår mat. Här är vi inte på samma linje som Livsmedelsverket, men debatten mellan forskare pågår runt om i världen och t ex i USA försöker deras myndigheter stoppa transfetterna. Vi publicerar material från olika länder och viktiga forskningsrön och en kartläggning av produkter på svenska marknaden, så konsumenter kan välja bort.

http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/livsmedel/hardatfett/hardfettindex.htm

Vi har ett avsnitt för granskning av reklamen och marknadsföring allmänt, även debatt om konkurrensfrågor: http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/kampindex.html#Handel

Det råder ju olika uppfattningar här, regeringen har sin, branschen sin och på detta sätt får vi också ut konsumenterna uppfattning i debatten. På så vis börjar konsumenter få en röst.

Matpriser är alltid ett hett ämne. Vi har valt att bygga upp med samarbete lokalt en databas för att bättre kunna hålla koll på priserna runt om i landet. Otroliga prisskillnader har hittats och detta delges medlemmarna, som på så vis tränas att vara vakna. Vi bidrar på detta sätt att öka konkurrensen, genom att visa på de billigare alternativen vid val av butik, förpackningsstorlek, bearbetningsgrad, samt varnar för höga sockerhalter t ex och puffar för ekologiska produkter. Målet är att kunna sänka matkostnaderna med 30%, inte oväsentligt i debatten om konsumenternas ekonomi. http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/marknad/Matpriser/matpriseridx.htm

Den stora frågan nu är problemen med övervikt och fetma, diabetes och andra folksjukdomar. Nyligen presenterades utredningen med förslag till handlingsplan. Vi publicerar såväl dessa som våra inlägg och försöker hålla en kontinuerlig bevakning och debatt så konsumenter över hela landet kan följa utvecklingen med synpunkter från alla berörda parter, även vår organisations.

http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/folkhalsoproblem/forslag_handlingsplan.pdf

Detta var bara ett axplock på vad vi kan göra som konsumentorganisation och hur vi kan fylla en funktion som regering och myndigheter inte kan ha eller ta. Det är viktigt att alla krafter som kan påverka konsumentpolitiken tas tillvara och att det gemensamma arbetet utvecklas för att nå bästa resultat.

Avslutningsvis vill vi än en gång understryka att konsumtionen är det viktigaste instrumentet för att skapa ett hållbart samhälle och en uthållig utveckling, med ökande välstånd och ett socialt acceptabelt samhälle, med en för medborgarna positiv tillväxt i effektivitetsskapande och ett bättre utnyttjande av förnyelsebara resurser. Därför är det av vikt att förslagen i grunden omarbetas och inställningen till konsumenter och konsumtion omvärderas.

Vi är tacksamma för att ha fått tillfälle att yttra oss över förslaget och emotser med mycket stort intresse hur det slutliga förslaget kommer att se ut.

I bearbetningen av detta remissvar har också deltagit: Per Almgren

Vänligen

Sveriges Konsumenter i Samverkan

Bengt Ingerstam

Ordförande

Sveriges Konsumenter i Samverkan
Box 88, 577 22 Hultsfred
Tel: 0495-498 34, 413 15, Mobil: 070-604 77 25
Fax: 0495-498 35
Hemsida: http://www.konsumentsamverkan.se

Startsida

Övrig verksamhet och kampanjer

Kontakta oss