Hultsfred 1998-07-14                                           Remissyttrande över utredningen SOU 1997:167 
 
Närings- och handelsdepartementet  
103 33 STOCKHOLM  

Konsumenter i Samverkan har i efterhand beretts möjlighet att avge ett yttrande över denna så viktiga och fundamentala fråga, som livsmedel är för både konsumenter och  producenter samt för vårt lands ekonomi. 

INLEDNING 
Konsumenter i Samverkan vill inledningsvis understryka att "livsmedel" skall betraktas som "produkter för att uppehålla liv, välmående och prestationsförmåga" och är alltså en basfunktion i vårt samhälle - för samtliga innevånare/konsumenter.  Detta representerar grundbehoven och först som en konsekvens av dessa kommer möjligheten för ett antal  livsmedelsproducenter/jordbrukare (2-3% av befolkningen) att få sysselsättning och utkomst genom att producera råvarorna samt därefter en s k "förädlingsindustri" att få sysselsättning genom att vidarebereda råvarorna till mer konsumtionsfärdiga matvaror. 
Att enbart se livsmedel som ett produktsortiment, som kan hålla näringslivet vid liv och vara en potentiell exportmöjlighet för att förbättra landets finanser och skapa ökad sysselsättning genom ökade produktionsvolymer och ökad marknad, är att se problemet alltför snävt och gör att man lätt förfaller i slentriantänkande och förblindas av förutfattade meningar och inrotade uppfattningar. 
Volymökning är något som är svårt att uppnå, när det gäller livsmedel, såvida man inte avser öka "volymen" både på konsumenterna och sjukvården. Möjligen kan "det sociala" (välfärdspolitiken) skapa en mermarknad genom att ge de som har det sämst en ökad möjlighet att äta sig mätta. Däremot kan "omsättningen" ökas genom att höja både kvaliteten och  bearbetningsgraden, d.v.s. ett mervärde uppstår.  
Att sikta in sig på exportmarknaden är ju det traditionella sättet att påverka landets handelsbalans på några andra länders bekostnad. Det är en kostnadskrävande väg och ganska osäker, då balansen lätt kan rubbas genom andra länders motåtgärder. Exportmarknaden kan påverkas på flera sätt, huvudsakligen genom prissänkande insatser (subventioner, bidrag, regleringar, lagar, förordningar, kontroller mm), intensifierad marknadsföring eller genom kvalitetshöjande insatser så att efterfrågan stimuleras. Den sista möjligheten tycker vi ha fått en undanskymd plats i utredningen, trots att den kanske är vägen till den största, säkraste, kostnadseffektivaste  och varaktigaste framgången. 
En fundamental brist i utredningen anser vi det vara att inte ha analyserat hur livsmedelsmarknaden kommer att påverkas av utvecklingen av Novel Foods (bl. a. biotekniken). Somliga påstår att den kommer att revolutionera livsmedelsmarknaden medan andra anser att det kommer en potentiell ny marknad i just de GMO-fria alternativen. 
Att bättre utnyttja vårt eget lands resurser måste ju anses vara en vällovlig effektivisering, som gynnar vårt lands ekonomi och befolkningens välmående. Dessa ansträngningar borde prioriteras, före exportinsatserna. Det gäller inte minst landsbygdsutvecklingen, den lokala produktionen, som i ett miljöperspektiv måste prioriteras, men även med tanke på befolkningen av vårt land (spridning och utjämning i stället för koncentration och utslagning).  I direktivet till utredningen står ju också angivet "livsmedelssektorns betydelse för landsbygdsutveckling, regional utveckling och för att upprätthålla odlingslandskapets natur- och kulturvärden."  Detta tillsammans med tidigare nämnda "kvalitetshöjande insatser" anser vi borde ha fokuserats mera i stället för de exportfrämjande åtgärderna. 
Dagens livsmedelsproduktion och politik har alltför länge varit ensidigt fokuserad på produktionsvolymer och näringslivspolitik. Den radikalaste förändringen skulle däremot vara att göra såväl produktionens mål som politikens syfte mer konsumentinriktad, d.v.s. marknadsanpassad. Konsumenterna är ju marknaden som skapar sysselsättningen för näringslivet. 

Få produkter är väl till sin karaktär så specifikt avsedda för konsumtion som livsmedel. Därför skulle vi ha velat se en djupare analys av konsumtionsnyttan hos livsmedel, livsmedlens funktionalitet, konsumentbehoven, den ökade variationen (i stället för bara fokuseringen på spannmåls- och köttproduktionen) samt utbudsutvecklingen (mer än produktionslikriktningen). Kombinerar man orden "livsmedel" och "strategi" hamnar man så långt bort man kan ifrån "exportstimulans", möjligen kan man få en effekt av exportökning "på köpet" genom att satsa markandsorienterat i ordets rätta  och egentliga betydelse. 
Under punkt 1.2 "Utredningens genomförande" hittar vi en skrivning som vi tycker behöver påtalas: ".att riksdagen antar riktlinjer som ger livsmedelssektorn stabilitet och framtidstro. Detta innebär att det i Sverige måste skapas ett positivt investeringsklimat genom politiska ställningstaganden. Ökade investeringar skapar expansionsmöjligheter och därmed även arbetstillfällen. En effektiv livsmedelssektor i Sverige är också ett viktigt konsumentintresse." (vår understrykning!). Denna formulering anser vi mycket tydligt uttrycker  en förlegad syn, som är dags att vända på.  
Vi vill föreslå följande nya inriktning: "En effektiv och marknadsanpassad livsmedelssektor i Sverige är främst ett övergripande intresse för konsumenterna, som behöver livsmedlen och som skapar marknaden och sysselsättningen,  men är också en viktig nationalekonomisk prioritering." 

"Utredningens överväganden och förslag", Under avsnitt 1.4 under kapitlet Sammanfattning, påtalas  "krav på omställning av den tidigare icke internationellt konkurrensutsatta livsmedelsindustrin". Skulle detta innebära att vår svenska livsmedelsindustri levt i en skyddad tillvaro innan EU-inträdet och inte utvecklat effektiviteten tillräckligt, eller att vi har en alltför koncentrerad förädlingsindustri, så anser Konsumenter i Samverkan att man inte löser detta genom ytterligare subventioner eller bidrag, utan krav på effektivisering måste ställas.  I följande stycke meddelas att utredningen inte jämfört Sverige med andra EU-länder vad gäller företagandets generella villkor såsom beskattning, arbetsgivaravgifter m. m. Detta bör naturligtvis göras och det minsta man kan begära är att vårt svenska näringsliv får jämförbara villkor med andra EU-länder i första hand. Men det ena problemet ska inte lösas genom att lösa det andra, utan lösas separat och oberoende av varandra. 

En utveckling emot större frihandel (EU, WTO) och harmonisering (EU och Codex) gör det ytterligare viktigt att grundproblemen löses snabbt. En ev. utvidgning av EU sätter ännu större press på att lösa problemen snabbt. Det kräver även större engagemang i övergripande diskussioner med EU, WTO och CODEX, där konsumentengagemanget behöver ökas och underlättas. 

Konsumenter i Samverkan instämmer i stort med den strategi som presenteras under avsnittet "En strategi för svensk livsmedelssektor" på sidan 17. Strategin är emellertid så generiskt skriven att det kräver preciseringar och kanske även kompletteringar. Speciellt instämmer vi i de tre sista punktsatserna där man talar om  

• konsumenternas ökade valmöjligheter (vilket vi menar skall även omfatta valfrihet! T ex GMO-fritt!)
• möjligheter och förutsättningar att producera livsmedel i landets olika delar
• att småföretagande och nyföretagande stimuleras och utvecklas.

Vi skulle däremot vilja föreslå en helt annorlunda utveckling, där gårdsbutiker skulle kunna vidga sortimentet som en service för lokalbefolkningen samt samla upp lokalproduktionen för vidare befordran med samma leveransbilar, som alltså kan ta andra varor i retur till tätorterna. Lanthandeln kan också ingå i en sådan kombination av transport av varor i båda riktningarna och ev. grossistfunktion skulle införas på cirkulerande fordon. Vissa lättnader när det gäller förpackningar och märkning bör kunna medges för sådan lokal distribution, så att man inte tvingar fram centraliserade lösningar och storskalighet. Detta är vad vi kallar "närskaliga" lösningar, där skalan är avpassad efter närområdets behov. 

I samma avsnitt framförs uppfattningen att samla livsmedelsfrågorna inom Regeringskansliet i ett departement. 
Den uppfattningen delar vi definitivt INTE!  

Det skulle snarare starta en "branschindelning" på regeringsnivå, med livsmedelsdepartement, klädesdepartement,  fortskaffningsmedelsdepartement, sjukhus- och vårdhemsdepartement, försvarsmaterielsdepartement m.m. 

Lösningen ser vi däremot i att bilda ett separat "KONSUMENTDEPARTEMENT", som har som huvuduppgift att handha frågor rörande konsumtionsvaror, service, allmänna och offentliga tjänster samt långlivade produkter av investeringskaraktär (bilar, lägenheter och hus), sett från  ett konsumentperspektiv. Konsumenterna borde ha lika rätt till starka "företrädare" i regeringen som jordbruket har genom Jordbruks-departementet och näringslivet genom Närings- och handelsdepartementet.   

Det finns ju även livsmedelsintressen att värna om i Försvarsdepartementet och Finansdepartementet blir utan ansträngning också inblandat. På så sätt hamnar livsmedelspolitiken på regeringsnivå och inte i ett udda departement som ska slåss med de andra departementen om resurserna. Däremot måste alla berörda departement enas i livsmedelsfrågorna, lika väl som man enas i andra frågor, om och när regeringen ska vara enig. 
Ett sådant förslag har vi tidigare framfört till Statsrådsberedningen.  

Avsnittet "Jordbruket" sidan 18:  

Om en av grundförutsättningarna i direktivet är att "söka möjligheter till expansion och till en råvaruförsörjning baserad på ett ekologiskt uthålligt jordbruk. "(sidan 354),  vilket innebär högre krav på vårt jordbruk ur miljösynpunkt, djurskydds- och djuretisk synpunkt, landsbygdsbevarande aspekter, mångfaldsbevarande synpunkter och liknande hänsyn, är det enligt vårt synsätt berättigat med stöd från samhällets sida av gemensamma medel lika väl som av försvars- och beredskapsskäl. 

Det är också nödvändigt att yrkeskåren jord- och lantbrukare får möjligheter till utkomst och social trygghet, likaväl som de som arbetar i industrier och offentlig förvaltning. Den viktiga basproduktionen får inte utarmas och urarta i ett "tredje-världen-problem" där "basproduktionsarbetarna"  blir de utsugna, livegna och fattiga. Stödet till jordbruket, som upptar mer än 60% av hela EU:s budget är mer än tillräckligt stort, men behöver omfördelas rejält. 

Det talas om nischprodukter som nypon och havtorn. Vi önskar att man också ska ta med i förslagen "valfrihetsprodukter" som ekologiska livsmedel, GMO-fria livsmedel, "fritt-från-produkter"  t ex mjöl eller bröd framställt av spannmål som icke behandlats med stråförkortningsmedel (varför bara en succé i Danmark, när vi lika väl kan ha det i Sverige som t o m har förbud - och dispenser!). Det är en demokratisk rättighet vi har som konsumenter, att få välja -  och få tillgång till valfrihet. 

Det mervärde som skapas genom våra högre krav i Sverige måste också betalas. Här har den svenska näringen varit dålig på att visa på mervärdena, skapa en högre status för svenska livsmedel. Kanske inte så enkelt när "lågpris" är ett stående argument, med eller utan kupong! 
Detta är en utmaning för de påhittiga marknadsförarna och reklamfolket, som i motsats till lantbruksarbetarna så högt har avlönats i vårt land. Men det kanske också krävs signaler från statsmakten, genom att inte alltid ställa kraven på "säkra och nyttiga livsmedel av hög kvalitet till lägsta pris".  Kanske kan man uttrycka det som utredningen föreslår "skäliga" priser! 

Visst har vi en bättre djurhälsa i Sverige och bättre kontroll av våra livsmedel och allt detta har skapat en goodwill för svenska produkter, utan att denna goodwill har "värdesatts". Det räcker inte bara med reklam om att "vara på väg mot världens renaste..." och samtidigt släppa på kravet på gmo-fritt foder till djuren i livsmedelsproduktionen. Det får heller inte bara handla om att "ta mer betalt" utan premiera  "rätt pris för rätt vara". 
 

Livsmedelsindustrin 

Vi har förståelse för problem som omnämns, t ex sockrets pris och Norges konkurrensfördel när det gäller läskproduktionen. Men det är ju inte Norges fel utan en klar EU-miss som måste kunna klaras ut. Samma obalans är känd när det gäller beskattningen av öl. Men det är ju typiska byråkratiska problem, att lösas av myndigheterna själva, utan att avvakta att det påtalas i sådana här utredningar. Däremot kan vi inte hålla med om att man måste sänka beskattningen på dieselolja och handelsgödsel för att värna om den svenska produktionen av pommes frites och fabrikslagat potatismos. Det vore bättre att sätta in insatser på att värdera upp den svenska potatisen och höja kvaliteten på den, så kanske lusten kommer tillbaka att göra sitt eget mos eller att själva laga till den så lättvarierade råvaran - potatis. 

På sidan 23 hittar vi följande uttalande: "Ett antal områden bedöms vara otillräckligt bearbetade utifrån förädlingsledets perspektiv, t.ex. process, förpackning, marknad och konsumentkunskap." Att man här med "konsumentkunskap" åsyftar kunskaperna om konsumenternas beteenden (och inte konsumenternas kunnande) står väl utom allt tvivel. Men med tanke på de ofantliga summor som årligen spenderas på att forska om och kartlägga konsumentbeteenden kan vi inte hålla med om att det behöver läggas ytterligare resurser på detta forskningsområde. Däremot borde insatserna på att lyssna på konsumenternas krav, önskningar, synpunkter, rädsla, tveksamhet, viljeinriktning och preferenser prioriteras liksom insatserna på att öka konsumenternas kunskaper och insikter så att informationen från konsumenterna till näringslivet blir väl underbyggd och saklig (i motsats till informationen - reklamen - från näringslivet till konsumenterna, som till stor del bygger på känslor!) 

Det är därför inte för mycket begärt att kräva att några av de föreslagna miljonerna till de föreslagna tre ramprogrammen satsas på att självständiga konsumentorganisationer kan utvecklas och bättre både fånga konsumentyttringarna samt att på ett sakkunnigt sätt förmedla kunskaper till konsumenterna och i andra riktningen effektivare kunna representera konsumenterna i diskussionerna med näringslivet, forskningen och myndigheterna. 

I sista stycket på sidan 23 talas om det "samlade nationella programmet" som föreslås få en sammanhållande programledning med en styrelse bestående av representanter för näringslivet, forskarvärlden, SJFR och NUTEK.  Vi anser att om näringslivet ska ha en plats här så borde konsumenterna (gentemot vilka hela verksamheten syftar och som i slutändan ska betala både varorna och skatterna) självklart ha ett stort inflytande i detta sammanhang. Men även myndigheter som Konsumentverket, Livsmedelsverket, Jordbruksverket, Fiskeriverket, Naturvårdsverket m. fl. borde vara representerade. 
Exportfrämjande åtgärder 

I detta stycke talas enbart om att satsa ytterliga miljoner på att öka exporten.  Men man ökar inte exporten genom att öka kostnaderna för att stimulera exporten. Det viktigaste är att stimulera och framhäva  "mervärdet" av de svenska produkterna ur t. ex. miljö- och djurhänsyn samt ur nytto- och hälsoperspektivet.  Framstår svenska produkter som renare, säkrare, nyttigare, etiskt riktigare och ärligare så framstår de också som smakligare i ett större perspektiv och blir då mer åtråvärda. Att stimulera denna utveckling är nationalekonomiskt mer effektivt än att bara spendera pengar på livsmedelsmässor ute i världen och bjuda på snaps, rökt renstek och dela ut ostar till ministrar. 

De framförda förslagen och summorna avser vi inte kommentera. De ter sig i alla fall som obetydliga i jämförelse med vad  Sverige betalar till EU och av vilket mer än 50% går till jordbrukspolitiska insatser. som t. ex. stöd till tobaksodling i sydeuropa. Vi ser ingen nödvändighet av att belasta statens budget med dessa föreslagna 500-600 miljoner utan förslår att dessa finansieras genom omfördelning av de miljarder som återbetalas av EU till det svenska jordbruket genom en smärre effektivisering av användningen av dessa pengar. 

Skulle ett mervärde kunna realiseras för svenska produkter och en exportökning nås på ytterligare 5 miljarder (samma som uppnåtts redan sedan inträdet i EU) är redan de 5-600 miljonerna finansierade, kanske också som en del av sänkta utgifter för arbetslösheten och därpå följande ökade skatteintäkter. 

Ytterliga möjligheter till finansiering skulle vara att uttaxera en "konsumentavgift" på 100:- per konsument och år mot att konsumenterna finge ett större inflytande i hela processen av en utveckling av livsmedelsstrategin i Sverige. Konsumenterna skulle då också få både bättre och billigare livsmedel i utbyte. Det skulle inte röra sig om mer än 30 öre per dag och konsument samt ge ytterligare några 100 miljoner  utöver de som föreslås att spenderas. 
Ser man det på den totala konsumtionen av livsmedel, c:a 140 miljarder, skulle det endast motsvara 0,5% av konsumtionen, som ju redan beskattas med moms på 12%. 
 

Detaljerade kommentarer 
Vi skulle ha önskat att vi haft mer tid till djupanalys av utredningen, men detta har saknats. Som bekant saknas också de resurser som vi skulle behöva för att mer aktivt delta i samhällsprocessen och arbetet med förändringarna i samhället, liksom att medverka i kunskapsförmedlingen till konsument. Vi hoppas att i andra sammanhang ändå få förmedla våra synpunkter på "en livsmedelsstrategi för Sverige". 

Riset får stå för den alltför ensidiga analysen av  frågorna ur näringslivets, produktionens och exportens  perspektiv utan att ha med konsumentaspekterna, trots att alltsammans i högsta grad berör oss konsumenter ur ekonomisk synvinkel, miljö- och hälsohänseende och att hela näringslivet och livsmedelsproduktionen bygger på att några är villiga att konsumera det som produceras. 

Rosen får stå för den skrivning som finns i första stycket under "Förslag till nationella riktlinjer." på sidan 54. I stort även för de övriga förslagen. Rubrikerna låter närmast som visioner, som vi kan instämma i (medan detaljförslagen inte alltid når upp i samma nivå).  

Vi delar helt utredningens uppfattning att livsmedelssektorn är livsviktig och understryker gärna att det är den viktigaste sektorn i vårt land, som måste bevaras, stärkas och förbättras och förfinas (kvalitetsinriktas), för att i första hand ge de svenska konsumenterna "säkra produkter av god kvalitet till skäliga priser", bibehållen sysselsättning i landets alla delar samt ökad sysselsättning i hela sektorn, som också är  den viktigaste sektorn att anpassa till det framtida ekologiska och uthålliga målet. Når vi dit, kommer exportframgångarna som en belöning!