Sveriges Konsumenter i Samverkan har med stort intresse tagit del av betänkandet som vi anser lägger fram många bra miljömål som kan hjälpa konsumenterna att leva ett friskare liv i samklang med de resursmässiga förutsättningar som finns på vår Jord.

Vi menar att en grundläggande riktlinje inom kemikaliepolitiken måste vara att konsumenterna får bättre information om olika produkter, främst genom märkning men också i form av utbildning. Detta bör även ligga till grund för EU:s nya kemikaliestrategi.

Ett konkret förslag är att all reklam för miljöstörande ämnen - t ex batterier, läkemedel, bekämpningsmedel, målarfärger, elektronisk utrustning o s v - förses med lämplig varningstext i ett standardiserat format enligt samma modell som tobaksreklam. Denna text ska bekostas av industrin och bör fackgranskas av oberoende forskare i samråd med experter från konsument- och miljöorganisationer.

Vi skulle således vilja se ett tillägg där utredningen till punkterna på sidan 54 "Sammanfattningsvis är de viktigaste utgångspunkterna för vårt uppdrag behovet av:"

• att ta fram pålitliga och begripliga system för att ge konsumenterna information om farliga ämnen i en rad varor, t ex i form av märkning.
• konkreta åtgärder för en utbildningsstrategi i skolorna och för vuxenutbildning för att därmed snabbare uppnå det långsiktiga målet om en giftfri miljö.

Listan över exempel på produkter där det idag är omöjligt för konsumenten att ta reda på innehållet av giftiga ämnen (sid 57) bör utvecklas. Den vanliga konsumenten tror naturligtvis att myndigheterna "skyddar" honom eller henna - samt barnen! - från farliga ämnen. När konsumenten upptäcker att så ingalunda är fallet får det ofta allvarliga konsekvenser för förtroendet för samhället och industrin som helhet. Särskilt bland dagens ungdomar finns många som hyser stor ilska över hur miljön försämras och hälsan stryker på foten.

Genom de globala nätverk som kännetecknar det civila samhällets organisationer, d v s konsument- och miljöorganisationer i global samverkan, finns många öppningar för att upplysa och informera om farliga produkter, i synnerhet med Internet som redskap. Det är därför viktigt att Sverige verkar för att svenska föreningar ges möjlighet att delta i det internationella arbetet i Bryssel, Geneve, Tokyo och Washington samt vid andra toppmöten runt om i världen. FN:s möten är särskilt viktiga eftersom de är en inspirationskälla och ger individer stor möjlighet att lära sig mer om globala förhållanden och problem. WTO:s möten blir allt viktigare och även här måste Sverige verka för ökad insyn och se till att det civila samhällets organisationer kan delta.

Vill vill här betona att Amsterdamfördragets artikel 153 slår fast följande viktiga mål:

"För att främja konsumenternas intressen och säkerställa en hög konsumentskyddsnivå skall gemenskapen bidra till att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt främja deras rätt till information och utbildning och deras rätt att organisera sig för att tillvarata sina intressen."

Vi hoppas att utredningen lyfter fram att Amsterdamfördraget således vill att konsumenterna ska få en starkare röst på marknaden. Även artikel 152 om folkhälsa är viktig i detta sammanhang samt artikel 65c om väl fungerande civilrättsliga förfaranden och konsumenternas tillgång till rättssystemet. (Källa: Meddelande från Kommissionen - Handlingsplan för konsumentpolitiken 1999-2001)

Vi stöder helt utredningen som anser att Sverige bör verka för att en ny kemikaliestrategi i EU baseras på försiktighetsprincipen, produktvalsprincipen samt företagets ansvar. Vi vill till detta lägga en konsumentinformationsprincip.

Vi förstår inte varför företagen ska ges "fullt ansvar för dataframtagning". Om myndigheter eller det civila samhället tar fram kompletterande data bör det väl också ingå i riskanalysen. Vi vill även betona att konsumenternas krav ofta lett till att bättre produkter tas fram med mindre miljöpåverkan, och att konsumenterna således kan påverka producenterna att bli mer konkurenskraftiga. Ett exempel är att konsumenterna valde bensinsnåla bilar på 1970-talet som slog ut äldre och mer resursslukande fordon och på så sätt främjade en teknikutveckling som vissa producenter såg som ett hot.

Detta kapitel är ju rent ut sagt sorglig läsning och man tvingas konstatera att det återstår så ohyggligt mycket arbete innan vi verkligen kan lita på att producenter och myndigheter "hinner i kapp". Att det saknas kunskap om så många högvolymämnen är särskilt alarmerande. Vi hoppas också att OECD:s testmetoder snabbt kan utvecklas så vi inte ökar antalet försöksdjur och -studier utan tvärtom lever upp till kravet på att man avvecklar plågsamma djurstudier. Vi börjar undra om toxikologi verkligen är en vetenskap eller bara ett sätt för företag att få så många nya produkter godkända så snabbt som möjligt!

I detta kapitel saknar vi en diskussion om läkemedel och preventivmedel. På detta område tycks inte finnas några miljömässiga krav när nya aktiva substanser godkänns. De negativa effekterna av att rester från p-piller följer med ut i vattendrag bör särskilt uppmärksammas.

Vi har särskilda invändningar mot betänkandets övervägande om kadmium (sid 169). Det räcker inte att slå fast att "Sverige ska fortsätta verka för att nuvarande svenska skyddsnivå behålls". Vi vill även se insatser för att se över kadmiumhalterna i livsmedel som importeras, samt för att öka skyddsnivån när det gäller slamhantering och importerad gödsel. (Se även nedan punkt 7.4.1.3)

Vi anser inte att bekämpningsmedel ska få säljas i vanliga butiker till konsumenter och vanliga trägårdsodlare utan kompetens eller utbildning att använda dessa gifter.

Återigen vill vi hävda att konsumenterna måste ges bättre möjlighet till fullgod information. Alltså är kravet på produktinformation (sid 209) en nyckelfråga, vars vikt inte kan underskattas. Vi vill också framhålla att Marknadsetiska Rådet gör en viktig insats när det gäller att hålla koll på oseriösa miljöpåståenden. Dit kan konsumenter vända sig för att klaga på reklam som ger felaktig information om produkters miljöpåverkan.

Vi anser att Svanen bör få ökat statligt stöd och att floran av andra miljömärken bör ses över. I dagsläget kan vissa symboler missuppfattas eller förväxlas. EU-blomman och andra positiva miljömärkningssystem bör också marknadsföras bättre vilket bör bekostas genom avgifter från industrin och statliga medel så att produkterna inte blir dyrare.

De kommunala avloppsreningsverkens slam och dess metallinnehåll berörs i flera sammanhang (sid 31, 248-249, 540, 543). Sveriges Konsumenter i Samverkan anser att detta är en viktig fråga och vill lämna följande synpunkter speciellt i detta ämne:

Vi menar att det finns en grundläggande orimlighet i det synsätt som presenteras i betänkandet. Å ena sidan vill man se slammet som en del i vad som ofta kallas ett "kretslopp". Å andra sidan presenteras en rad allvarliga fakta som vi anser leder till insikten att slammet varken idag eller i framtiden kan ha en plats i tätorternas återföring av växtnäring till jordbruket.

Om tesen "Målsättningen är samtidigt att slamanvändningen inte skall leda till negativa hälso- eller miljöeffekter, varken på kort eller lång sikt" (sid 540) ska få någon giltighet, får slamanvändningen inte leda till upplagring (ackumulering) av metaller i åkerjorden. Detta är ett utomordentligt viktigt konsumentkrav eftersom processen är irreversibel..

I slam dominerar metallerna över växtnäringsämnena och detta metallinnehåll är 10 - 100 ggr större än den del som kommer från människans urin och avföring. Enligt SCB Mi 22 SM 9901 är

t ex mängden kadmium i urin/avföring 50 kg medan mängden i slam är 283 kg. För bly, koppar, krom o s v är skillnaderna ännu större. Diskrepansen kvarstår trots ett energiskt arbete ute i kommunerna under årtionden. Enligt SCB 2000 ökar dessutom halterna av 4 av 7 uppmätta metaller under åren 1995 till 1998.

De gränsvärden som nämns i betänkandet är pragmatiskt satta utifrån de faktiska nivåerna och har knappast att göra med miljövård, hälsa eller ett uthålligt jordbruk. De har satts för att möjliggöra slamspridning. Gränsvärdena ger inget skydd mot exempelvis skadade njurar p g a en ökning av kadmiumhalterna i åkermark. Att utöka antalet gränsvärden för ännu fler metaller och ämnen saknar mening, såvida syftet inte är att förhindra att metallhalterna ökar i åkermarken. Om detta i sin tur skulle leda till att slam inte kan spridas på åkermark, så låt oss acceptera detta faktum och lagstifta om ett förbud mot slamspridning.

I betänkandet läser vi med förvåning: "Skärpta krav på slam måste kunna förenas med ett utnyttjande av den fosfor som finns i slammet. Det primära sättet att minska metallhalterna i slam är att genom olika åtgärder minska tillförseln till reningsverken" (sid 249). Mot ovanstående bakgrund framstår detta som orealistiskt önsketänkande som måste överges. Det finns redan beräkningar som tyder på att långt fler människor kommer att drabbas av njurstörningar om vi använder slam som fosforkälla i stället för renast möjliga fosfor, man pekar t ex på 19 000 nya fall av njurskador om halten kadmium stiger till 140 mg/kg P. (Källa "The Economics of the Swedish Policy to Reduce Cadmium in Fertilisers", KEMI 1997).

Sveriges Konsumenter i Samverkan, livsmedelsindustrin liksom Riksförbundet för Njursjuka har observerat detta förhållande och kan inte acceptera att vi måste offra njurar för att hålla ett haltande "kretslopp" under armarna - ett "kretslopp" utan uthållighet. Vår slutsats blir:

Detta avsnitt bör utvidgas till att även innefatta hälsoskydd. WTO/SPS-avtalets regler inleds faktiskt med en försäkring om att medlemsländerna önskar förbättra hälsoläget hos medborgarna. Detta är en viktig aspekt som ofta glöms bort.

Vi anser att frågan om tillägget i WTO:s regelverk (artikel 20) är mycket viktig och att Sverige och EU måste få igenom att handelsavtal inte ska slå ut miljöavtal. Detta är en grundläggande demokratifråga som annars hotar att stjälpa förtroendet för regeringars möjligheter och skyldigheter att lagstifta på sätt som påverkar industriprodukternas miljöpåverkan.

Med vänlig hälsning